Afghanistan – tio år av imperialistisk ockupation

Det har nu gått tio år sedan den senaste imperialistiska ockupationen av Afghanistan inleddes, tio år under vilka befolkningarna i de ockuperande länderna matats med bilden av ”de egna soldaterna” som demokratins förkämpar. Denna bild är grundfalsk. Inga imperialistiska och kolonialistiska interventioner har någonsin genomförts i de kolonialiserade folkens intresse. Vad som är sant är att ockupanter – från de spanska conquistadorerna till den engelska kolonialismen och till dagens Nato – använt det faktum att regimerna i de länder man sökt ta kontroll över varit förtryckande och auktoritära som ett argument för sina interventioner. Det är också sant att detta alltid varit ett svepskäl.
För arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna är det en plikt att avslöja de verkliga profit- och maktskälen bakom interventionerna, en plikt som arbetarrörelsens ledare sällan levt upp till.
I frågan om Afghanistan räcker det med att visa hur samma regimer som idag säger sig försvara demokratiska förändringar och kvinnornas frigörelse stödde de reaktionära islamistiska krafterna när dessa bekämpade den sovjetstödda regimen och de sovjetiska trupperna. Det var frågor som kvinnors rätt att gå i skolan och jordreform som retade upp dessa fundamentalistiska krafter. När USA efter elfte september beslutade sig för att störta talibanregimen ingick man en allians med den så kallade. Norra Alliansen, en politisk kraft lika förtryckande som talibanerna.

När det gäller de svenska trupperna så har till och med representanter för krigsmakten erkänt att syftet med dess närvaro inte är det afghanska folkets väl och ve, och att det primärt inte handlar om Afghanistan. Skälet för den svenska militära närvaron är behovet att visa att man är en pålitlig samarbetspartner i det militära upprätthållandet av den globala världsordningen. Det är också viktigt att vänja den svenska allmänheten vid att Sverige är en krigförande makt. Det började med en sjukvårdsenhet i det första Irakkriget och vi är nu framme vid insatser med JAS-plan. Etablissemanget hoppas säkert att man vid nästa insats inte som i Libyen ska behöva begränsa sig till spaning.

Man försöker också förmedla åsikten att oavsett hur man ser på kriget så är det vår plikt, att när regering och riksdag nu skickat soldater, så ska vi se till att de har så bra utrustning och säkerhet som möjligt. Vi socialister tillbakavisar detta synsätt. Den svenska krigsmakten i såväl Afghanistan som Libyen är inte ”våra män och kvinnor”. De är kuggar i ett militärt maskineri som på intet sätt försvarar demokrati eller arbetarintressen – tvärtom. Vi är detta maskineris svurna fiender.


Upptäck mer från Socialistisk Politik

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.