För inte så länge sedan var det höst, en höst med Alliansen i klar opinionsmässigt övertag och en statsminister vars stjärna stadigt steg i förtroendemätningarna. Men nu har våren kommit och scenariot har gjort ett tvärt omkast. Oppositionen har ett övertag i opinionsmätningarna med nästan 10 procentenheter och Fredrik Reinfeldts stjärna har dalat betydligt.
Inte heller finansminister Anders Borg, som i media för ett tag sedan inte så sällan var föremål för rent devota hyllningar och som av Financial Times tilldelades epitet ”Europas bäste finansminister”, har gått torrskodd genom denna scenförändring. När han nu i veckan presenterade regeringens vårbudget hudflängdes han från alla de håll och framför allt från en i det närmaste enig ekonomikår.
Essensen i denna ekonomikårs vidräkning med Borg är att han inte följer nationalekonomins ABC och genomför stimulansåtgärder i den period av lågkonjunktur som Sverige befinner sig i. Än mer märklig blir denna passivitet mot bakgrund av – med Borgs egna ord – de ”urstarka statsfinanserna”.
”Om vi inte ska använda pengarna till att satsa på jobb vad vi ska vi då använda dem till”. Det är Vänsterpartiets ekonomiska talesperson, Ulla Andersson, som i riksdagsdebatten väl ringar in kritiken mot Borgs budget. Detta samtidigt som regeringen i sina egna prognoser beräknar att arbetslösheten i år kommer att öka till nästan 8 procent. Men vi kanske trots allt ska vara lättade över att Borg åtminstone just för tillfället sitter still i båten, för i debatten förklarade han att regeringen i höst skall angripa ”den kombination av skatter, lagar och avtal som skapar för höga trösklar in på arbetsmarknaden”. I klartext betyder det att regeringen även i fortsättningen vill hålla sig till det recept – med skattesänkningar, osäkrare anställningsförhållande, och nu dessutom lägre ingångslöner – som bara gjort ont etter värre. Som om dessa nyliberala tankegångar skulle kunna vara något verksamt medel mot arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet.
I dag är det nästan 400 000 svenskar som inte har något arbete att gå till. Det är 400 000 för mycket och ett gigantiskt slöseri med samhällets resurser. För att råda bot på det vill vi socialister främst sätta fingret på tre nödvändiga åtgärder:
– Under Alliansens regeringstid har skatterna sänkts med 130 miljarder. Dessa pengar måste tas tillbaka och användas till en utbyggnad av den sociala välfärden som skapar flera hundra tusen nya jobb
– Skattemedel måste också användas till gröna jobb och den alldeles nödvändiga klimatomställningen.
– Därtill bör vi dela på jobben genom sänkt arbetstid med bibehållen lön. Vi socialister kräver såväl rätten till arbete som rätten till lättja.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.