BILD: Malmö den 9 mars i år. Dagen efter att nazister från Svenskarnas Parti angripit antirasister och feminister i samband med en demonstration på den internationella kvinnodagen.
LEDARE. I en sjö utanför Borås vräks en grupp nyanlända flyktingar överbord när båten de hyrt rammas av en motorbåt. När de försöker ta sig ur vattnet blir de stampade på händerna, samtidigt som gärningsmännen filmar. Vid Stockholm angrips och vandaliseras flera romska tältläger av rasister. I Sjöbo begär Svenskarnas Partis tidning Realisten ut namnen i den antirasistiska protestlista som 250 kommuninvånare skrivit under. Skälet sägs vara att nättidningen vill skriva en ”granskande artikel”, men med tanke på partimedlemmarnas vana att tillgripa kniv mot sina motståndare är det naturligt att antirasisterna i den lilla kommunen känner sig hotade.
Nazister frekventerar både på gatorna och i debatten detta supervalår. Hur mycket ökat stöd de egentligen får är det för tidigt att bedöma, men det är tydligt att de blivit både aktivare och dristigare. Som samhällskraft är det långt ifrån någon stark rörelse, som en faktor i vardagen för alla dem nazisterna hatar och fruktar vet vi mer än väl vad svenska fascister är kapabla till.
Det som överraskar år 2014 är dock inte hur nazister fungerar, utan hur samhället reagerar på den ökade högerextrema aktivismen. Sveriges kommuner och landsting bedömde att Realisten skulle få ut den sekretesstämplade namnlistan, eftersom publikationen har en ansvarig utgivare – statens institutioner visar med all tydlighet hur minimalt rustade, för att inte säga rent ut sagt ointresserade, de är när högerextremister ger sig in i det parlamentariska spelet. Sverigedemokraternas formellt demokratiska rättighet att sprida rasistiska lögner om romer på offentlig plats ställs högre än romernas mänskliga rättighet att inte misstänkliggöras och förföljas. När ytterhögerns spelrum ställs mot människors rätt att slippa hot och hat på den offentliga arenan är det återigen högern som segrar.
I borgerlig media ser det dessvärre inte bättre ut. I det oändliga upprepas felciteringar av Voltaire, eller likartade formuleringar om den heliga rätten att uttrycka sig och verka politiskt. Det kan knappast vara annat än ett utslag för den klassmässiga och etniska slagsida som råder på landets ledarredaktioner när fackens uteslutningar av organiserade Sverigedemokrater betraktas som ett viktigare ämne (och ett större hot) än att nazister i skydd av tryckfrihetsförordningen kan sätta hela möjligheten för enskilda att verka politiskt ur spel.
Som vanligt måste befrielsen vara vårt eget verk.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.