Det kan knappast ha gått någon förbi att Sverige den senaste tiden har fått uppleva en politisk miljö i vilken frågor om feminism, HBTQ och rasism/anti-rasism haft en framträdande roll.
Jag reste i somras tillsammans med Gustav Bertilsson till Fjärde Internationalens ungdomsläger där bland annat den feministiska frågan diskuterades. Vi utformade till stor del vår bild av feminismens betydelse och hur den bör utövas från de föreläsningar och diskussioner vi på lägret fick delta i. Den viktigaste av dessa var den danska kamraten Astrid Vang Hansens föreläsning med utgångspunkt i den marxistiska feminism som utvecklats till stor del från Engels ”Familjens, Privategendomens och Statens Ursprung”.
Teori – den marxistiska feminismen
Det kanske mest centrala begreppet för den marxistiska feminismen är ”social reproduktion”. Detta är det arbete varje samhälle i historien varit beroende av för att så att säga ”reproducera producenten”. Utöver att helt enkelt rent konkret föda nya producenter innefattar detta arbete sådant som matlagning, städning, sjukvård, barnuppfostran, emotionellt arbete och så vidare. Engels uttrycker det bäst:
“According to the materialistic conception, the determining factor in history is, in the final instance, the production and reproduction of the immediate essentials of life.
This, again, is of a twofold character. On the one side, the production of the means of existence, of articles of food and clothing, dwellings, and of the tools necessary for that production; on the other side, the production of human beings themselves, the propagation of the species.
The social organization under which the people of a particular historical epoch and a particular country live is determined by both kinds of production: by the stage of development of labor on the one hand and of the family on the other.”
Engels är här inne på att det i varje historiskt samhälle har funnits ett behov av att kontrollera det socialt reproduktiva arbete (hemarbete) som i de flesta samhällen fallit på kvinnor. Med andra ord talar här Engels om ett patriarkat som föregår kapitalismen. Detta är ett viktigt motargument mot vissa radikalfeminister samt queerfeminister som ibland kan mena att den marxistiska feminismen är otillräcklig för eller ointresserad av att förklara ursprunget till patriarkalt förtryck.
Kapitalismen drar nytta av patriarkalt förtryck på främst två, något paradoxala, vis: dels genom att uppmuntra en bild av kvinnan som passiv varelse som trivs bäst i den privata sfären och dels som en billig arbetskraftsreserv genom en nedvärdering av antingen kvinnlig arbetskraft inom traditionellt manliga yrken eller nedvärdering av en hel arbetssektor som “kvinnligt (lågbetalt) arbete” som skola, vård och omsorg.
Praktik – Sverige idag
De skandinaviska länderna skiljer sig på ett intressant vis från många andra västerländska länder. Här har kollektiviseringen av socialt reproduktivt arbete kommit långt (skola, vård, omsorg). Dock finns här en klar och tydlig skiljelinje mellan hur kvinnor och mäns arbete värderas. I offentlig sektor är den manliga medellönen 25 400 kronor medan den kvinnliga är 21 000 kronor. Då Socialistiska Partiet historiskt har engagerat sig i arbetsplatsfrågor och facklig opposition hade det varit rimligt att lägga fokus på att skapa sådan opposition även I dessa socialt reproduktiva tjänstearbetesektorer. Särskilt då de kommit att bli mycket karakteristiska för svensk arbetarklass som nu finner sig I ett land av tjänstesamhällelig art I större grad än produktionssamhällelig.
Praktik – inom partiet
Socialistiska Partiet lider till viss del, som andra partier på vänsterkanten av en image som “gammelkommunistiskt patriarkal”. Denna image må vara orättvis nu som då men för dem som har en otydligare bild av partiet samt dem som för första gången får höra talas om oss associerar oss med den gamla bokstavsvänstern där den manschauvinistiska proletären fått vara frontman. Något som inte underlättar detta är att av de få aktiva medlemmar partiet har är mycket få kvinnor. Det blir lätt absurt att anklaga ett parti för att inte tänka på sin könsrepresentation när det har svårigheter att ens hålla sina lokalavdelningar vid liv. Lika så blir det lätt absurt att inte se vår brist på kvinnliga (aktiva) medlemmar som symptomatiskt för någonting.
Här blir den självgranskande feminism som bland annat F! förespråkar intressant för vårt parti. Inte i att den från grunden förändrar vår teori men däremot vår praktik. Kan vår ton i propaganda och debatt framstå som traditionellt manligt konfrontativ? Nedvärderar vi frågor där den kvinnliga arbetarklassen dominerar? Kan vi i det interna partiarbetet låta en manschauvinistisk tendens råda? Detta är inte frågor som denna text kommer ge svar på då dess skribent inte känner sig tillräckligt kunnig om partiets historia och olika avdelningar men frågorna bör ställas och slutligen utredas för att partiet ska kunna bli livskraftigare och genuint kunna representera hela arbetarklassen.
Anders-William Berg
Läs också: Ensam tjej i klassen – om könsmakt, kapitalism och patriarkatets rötter
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.