Frihet, jämlikhet, solidaritet; att inget socialistiskt samhälle kan realisera dessa progressiva honnörsord utan jämlikhet mellan könen står vid det här laget klart för varje tänkande vänstermänniska. Det är förstås rimligt att det blivit så, att mansväldet ständigt trycks tillbaka inom den rörelse som måste kämpa för allas frigörelse om det skall bli någon frigörelse alls. Dessvärre ligger de problem de allra flesta människor erfar i sina liv på en betydligt mer vardagsnära nivå, konkretare än såväl egalitära socialistiska drömmar som liberala utopier med jämt fördelade bolagsstyrelser.
Politik måste baseras på människors verklighet och vi lever, även i de mest jämställda av reellt existerande samhällen, i en allt annat än imponerande verklighet. Idag är det ett faktum att varannan kvinna som går i pension hamnar på en inkomstnivå under EU:s fattigdomsgräns. 70 procent av de pensionerade kvinnorna inom Kommunal är med dagens pensionssystem beroende av garantipension. Det är ett säkert bevis på att vi har ett djupt dysfunktionellt pensionssystem, men också en följd av att kvinnodominerade yrken är tillbakatryckta lönemässigt.
Vi måste vara på det klara med att kvinnors lönemässiga underordning inte handlar om några förlegade strukturer som ett samhälle måste kasta av sig för att kunna kallas ”modernt”. Det är inte ett system baserat på fördomar och gammal sed utan strukturer upprätthållna av mycket tydliga ekonomiska intressen. Det finns en krass logik i att se till att drygt halva den arbetande befolkningen är billigare än den andra halvan. Det slår in kilar i kollektiven, splittrar oss i föreställda gemenskaper där våra könsorgan förväntas säga oss mer om vilka vi är och vad vill åstadkomma än var vi växt upp och vilken samhällsklass vi tillhör.
En rörelse som strävar efter att göra oss alla till ”du” och ”kamrat” med varandra kan aldrig nöja sig med att reproducera det omgivande samhällets strukturer. I sammanhanget framstår bristen på kvinnlig representation i den grekiska Syriza-ledda vänsterregeringen som en verklig skamfläck. En progressiv regerings sammansättning kan tyckas vara en fråga av samma typ som könsfördelningen i bolagsstyrelserna – borgarklassens namn på sina centralkommittéer – men är i själva verket något väsensskilt. En klassregering måste spegla klasskampens interna positioner och en regering utan kvinnor är ett dåligt bokslut över en rörelses förmåga att representera sina beståndsdelar. Vi kan bara hoppas att Syriza är smärtsamt medvetna om hur illa det ser ut. Kvinnokampen är en kamp på många fronter och det är uppenbart att vi inte ens vunnit den på hemmaplan ännu.
En gång, i ett framtida samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet, kommer kvinnodagen kanske att vara en dag av firande av gamla tiders vansinne. Nu måste kvinnodagen, ännu ett tag till, förbli en internationell kampdag. För hur långt vi än kommit, återstår det allra mesta att göra.