Uttalande från Portugals vänsterblock

”När främlingsfientliga och nationalistiska partier ökar som alternativ till ett dysfunktionellt EU kan motståndsrörelsen inte stå vid sidlinjen.”

Detta är ett uttalande som styrelsen för Vänsterblocket (Bloco de Esquerda) i Portugal antagit med anledning av Berlin och Bryssels förnedring av Grekland. Vänsterblocket manar till enhet och motstånd i en europeisk allians sprungen ur kampen mot fascism och militarism, och för sociala framsteg.

Vänsterblocket är Portugals femte största parti och är sedan bildandet representerat i det portugisiska parlamentet och sedan 2004 i EU-parlamentet. Socialistiska Partiets systerorganisation i Portugal var en av de partier som grundade Vänsterblocket 1999 och arbetar därför som en strömning i partiet med namnet Revolutionär Socialistisk Politik.  

För demokrati, mot finansiell kolonialism

1. Under det Europeiska toppmötet den tolfte juli besvarades Greklands demokratiska folkomröstning med den finansiella ockupationen av Grekland. Nationell förnedring, med ytterligare tre års social kollektivbestraffning, påtvingad gentemot folkets vilja, kan inte sluta väl. Den Europeiska unionen har visat sina miljoner medborgare att den är kapabel till vad som helst för att påtvinga åtstramningspolitik, demokratin får stå åt sidan. Så, i Grekland och över hela Europa, måste svaret byggas i opposition mot Unionen.

2. Två slutsatser kan dras från de senaste månadernas förhandlingar. För det första, det finns nu en storkoalition mellan konservativa och socialdemokrater, ledda av Tysklands regering, som styr EU och verkställer marknadens diktatur och åtstramningspolitiken – med arbetslöshet, fattigdom, och ojämlikhet som resultat. För det andra, den här Unionen tillåter inte något undantag till eller opposition mot den nuvarande politiken, och när en vänsterregering väljs tvekar Unionen inte att krossa den med allt vad den har.

3. Medan EU tveklöst accepterar Ungerns högerregerings olagliga konstruktion av en ny skamlig mur, sä tvekar den inte i att sätta valutaunionen i spel för att krossa Syrizaregeringen. Med Schaubles förslag att kasta ut Grekland från Eurozonen krossade han alla illusioner om en ”gemensam” valuta av jämbördiga stater. När ECB ströp åt pengaflödet till Grekiska banker för politiska anledningar visade de än en gång på behovet av suverän kontroll av banksystemet, självständigt från EU.

4. Under sina 25 år har EU, med stöd av sina stadgar, varit ett odemokratisk verktyg för att institutionalisera det nyliberala projektet: avreglering, kapitalkoncentration, nedrustning av socialförsäkringssystemen, lönesänkningar. Valutaunionen var ett avgörande steg i konsolideringen av det här projektet. Först, eftersom avskaffandet av valutarisker är en oumbärlig förutsättning för finansiell makt och fria kapitalrörelser. Vidare, med hjälp av en fast valutakurs lämnar valutaunionen lönesänkningar, åtstramning, och interna devalveringar som dom enda mekanismerna för ekonomisk justering och konkurrens: unionen utesluter nationell penningpolitik, och överlämnar den till en enda institution – den Europeiska centralbanken, ECB – vilken ligger bortom demokratisk kontroll och vilken är dominerad av det Tyska finansdepartementet och stora finansiella institutioner. Det gröper ur självständiga budgetar och utesluter progressiv industripolitik. Dom påtvingade “målen” är omöjliga att fullfölja, och att inte följa dem legitimerar därmed de Europeiska institutionerna att lägga sig i den nationella finanspolitiken. EU-byråkratin kontrollerar varje meningsfullt beslut, och har visat sig immun mot folklig påtryckning eller den rådande politiska och sociala situationen i varje land. Brutaliteten gentemot Grekland är det slutgiltiga beviset på denna immunitet.

5. Vår vänster har alltid varit emot den “Europeiska integrationen” genom skapandet av en gemensam valuta. Däremot, när projektet stod färdigt, bekände vi oss till idén att projektet kunde återskapas under bättre maktbalanser, och vi gav aldrig upp kampen för detta på nationell och Europeisk nivå. För ett decennium sedan tycktes alter-globaliseringsrörelsen ge denna hypotes legitimitet. Dock, sedan dess har vänstern främst fokuserat på politiska reformer av Europeisk demokrati och justeringar av dom existerande makroekonomiska obalanserna: en ”Europeisk senat” med jämlikhet mellan stater, reform av ECB:s regler,förstärkt EU-budget, och Euroobligationer. Alla dessa förslag övergavs av socialdemokratin, som istället involverade sig i federalistisk auktoritarianism, ovilliga att stå emot finansiella intressen, och slutade därför upp som pådrivare av Greklands bestraffning.

6. De från Berlin och Bryssel påtvingade åtstramningsprogrammen är byggda på en lögn. Anledningen som gavs för krisen var att folket hade ”levt bortom sina tillgångar”. Den här lögnen, upprepad av Portugals högerregering, var ett försök att avleda från krisens verkliga ursprung: finansiell spekulation och USA:s fastighetsbubbla. Krisen 2007-08, förstärkt av Lehman Brothers konkurs, följdes av en räddning av banksystemet och en överföring av bankernas skulder på den statliga bankboken. Därefter tog den finansiella spekulationen med statsskulderna kring EU:s periferi fart. ECB understödde privata bankers köp av statsskulden med 1 % ränta för att de sedan kunde sälja dessa med en mycket högre ränta. Den här riskfria affären, understödd av ECB, överförde statsskulderna in i de största globala finansmarknaderna. Genom hårda besparingar överfördes arbetarnas inkomster direkt till skuldbetalning

7. Genom Lissabon och Maastricht-föredraget, och 2012 fiskala pakt hade Europa redan skrivit in åtstramning och förbud av politik som gagnar arbetarnas välfärd i EU:s författning. När Grekland sedan valde Europas första anti-åtstramnings-parti visade dessa föredrag sin fulla verkan. Den tyska ”storkoalitionen” verkställde sin egen lag och påtvingade den 18 länder, och den Fransk-Tyska direktoriet reducerades till den Tyska Kanslern. Den Tyska regeringen är nu Europas allenarådande centrum av politiskt beslutstagande och budgetkontroll.

8. Vänstern måste dra slutsatser från de senaste historielektionerna och positionera sig klart och tydligt därefter. Dom senaste sex månaderna försökte Greklands regering visa sig kompromissvillig och öppen för en överenskommelse mellan jämlika stater. Utfallet av detta blev total vägran från de hämndvilliga ”Europeiska partnerna”, som nu agerade skuldindrivare. Den vänster som bestämmer sig för att seriöst motsätta sig den fiskala paktens åtstramningar måste stärkas och vara beredd att återställa nationell suveränitet och bestämmanderätt över fundamentala demokratiska beslut.

9. Portugals vänsterblock vägrar ställa sig bakom fler uppoffringar för Eurons skull. Nu, mer än någonsin, är denna vägran nödvändig i kampen om demokratin; en folkomröstning om den fiskala pakten, och en omstrukturering av statlig skuld är nödvändiga i den här kampen. Med detta klara mandat – som kan resultera i den monetära unionens sönderfall, som vi påpekade under partiets senaste nationalkonvent – slåss vänsterblockets valda representanter för ett alternativ till Europeisk auktoritärianism.

10. Den internationalistiska vänstern söker en ny europeisk allians, med arv från kampen mot fascism och militarism, och efterkrigstidens sociala framsteg. Detta demokratiska och kollektiva projekt, som har nya gemensamma sociala, miljö, kultur och människorättsliga mål, förkroppsligar de lärdomar som står i bjärt kontrast till dagens auktoritära attack. När främlingsfientliga och nationalistiska partier ökar som alternativ till ett dysfunktionellt EU kan motståndsrörelsen inte stå vid sidlinjen. Portugals vänsterblock inser detta och alla kommande svårigheter, och jobbar för att samla de bredaste möjliga krafter som kämpar för demokrati, mot åtstramning.