LEDARE Så var det dags att fira den Internationella kvinnodagen ännu en gång. Ibland betonas det syrligt att dagen inte alls skall firas, eftersom kampen inte är över, och den invändningen är väl egentligen riktig. Men samtidigt, de andra politiska dagarna vi årligen markerar lyssnar vi på tal om hur illa det är ställt. Kristallnattsmanifestationer blir dokument över hur rasism och fascism åter är reella samhälleliga hot. Första maj markeras av allt glesare socialdemokratiska tåg och Världsmiljödagen orkar man knappt tänka på. I det sammanhanget är 8 mars en dag som markerar en rörelse som är på frammarsch, som faktiskt stiger mot ljuset.
Kvinnodagen är i sig ett historiskt dokument över behovet av att länka samman olika delar av den politiska kampen. Dagen instiftades av Andra Internationalen för att fira en strejk utlyst av det amerikanska sömmerskefacket – ett fackförbund vars militanta medlemmar till övervägande del utgjordes av kvinnor födda i södra och östra Europa. Deras kamp var inte bara en kamp för bättre kvinnolöner, det var också en kamp mot en förbundsledning som bara såg till de kvalificerade yrkesgruppernas intressen. Till sin grund är kvinnodagen en socialistisk dag och till sin natur är den en upprorets dag.
När förståelsen av sexism och strukturell underordning inte paras med analyser av klassamhället eller strukturell rasism blir fällorna många – och de visar sig när fascister som utmålar sig som kvinnornas försvarare blir uppbackade av kvinnor med medialt inflytande, eller när en del feminister lyckas göra en person som Hillary Clinton till ”sin” kandidat, enbart på basis av hennes kön och utan någon som helst hänsyn till vilket politiskt program hon saluför. Det är därför den trend som syns just nu – och som förhoppningsvis är början på en ny våg i den feministiska kampen – är så oerhört lovande. Systerskap med kvinnor på flykt, ökat fokus på kvinnors underordning sett till arbetsförhållanden generellt (inte till möjligheterna för en minoritet att göra karriär till toppen); det är när analyserna av klass, etnicitet och kön strålar samman som de verkliga kampfrågorna tar form. De så kallat ”identitetspolitiska” inriktningar som jagar individuella privilegier och tolkningsföreträden hamnar lätt i vägen när vi istället behöver hitta våra gemensamma frågor och sammanföra våra resurser. Men frigörelse tar sig brokiga uttryck och i en rörelse som faktiskt rör sig kan även reella bakslag bli till en komponent i framåtskridandet.
Låt oss göra 2016 till alliansernas år. Med en avtalsrörelse där även mansdominerade fack kämpar för att höja de kvinnodominerade yrkenas löner. Där ljushyade kvinnor står tillsammans med de rasifierade i det antirasistiska projektet. Där vi gemensamt inser att intersektionalitet betyder att förtryckande strukturer samverkar, inte att de skall skiljas åt i sina beståndsdelar.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.