LEDARE Efter många års utredande har den s.k. Chilcot-rapporten lagts fram i Storbritannien. Rapporten, som fått sitt namn efter undersökningsgruppens ordförande Sir John Chilcot, omfattar tolv band och handlar om Storbritanniens agerande inför, under och efter Irakkriget. Det är en hård dom över den dåvarande premiärministern Tony Blair.
Tony Blair lovade bakom ryggen på folket full uppslutning bakom president Bushs krigsplaner. Blair hade aldrig folkmajoriteten med sej och London, liksom städer världen runt, såg gigantiska demonstrationer – men att lyssna på folket var aldrig aktuellt. Många i det brittiska parlamentet röstade mot kriget. Jeremy Corbyn, den vänsterinriktade nuvarande Labourledaren röstade emot. Corbyns motkandidat i den just nu pågående striden om ordförandeskapet Angela Eagle röstade med Blair.
Det är sedan länge känt att förekomsten av massförstörelsevapen i Saddams händer var en ren fantasi. Chilcotrapporten visar också på att invasionens påstådda syfte om ”demokratisering” av Irak på intet sätt blev verklighet. Hur eländigt folket än for under Saddams regim har inget blivit bättre. Tvärtom. Irak har efter invasionen genomlidit en tid av fruktansvärt våld, både av sekteristisk art och från ockupationsmakterna. Terrorism i form av Al Qaida och Islamska Staten kunde etablera sig i Irak tack vare, inte på grund av, invasionen.
Nu är Tony Blair fullkomligt avklädd. Några av de hårdaste kritikerna som framträtt i media de senaste veckorna har varit mödrar till de i Irak dödade brittiska soldaterna. De lägger all skuld på Blair, hans lögner om massförstörelsevapen, hans medskyldighet till förstörelsen i Irak, den undermåliga skyddsutrustningen för soldaterna, hans kryperi för USA.
Idag hävdar Blair att historien på sikt kommer att ge honom rätt; att hela Mellanöstern till följd av kriget nu genomgår en i grunden nödvändig förändringsprocess. Detta är inget annat än en variant på Rudyard Kiplings koncept om ”The White Man’s Burden”. Kiplings (och Blairs) idé är att västerlandet måste ta på sig uppgiften att leda de färgade folken till utveckling. Ett kolonialt och i grunden rasistiskt synsätt som i verkligheten bara är ett försök att mer smakfullt maskera kolonial utsugning och dominans. Att det rör sig om spelad omtanke om mänskliga rättigheter visas inte minst av hur Väst stödde Saddam när han tog makten och brutalt slog ned på all opposition, liksom stödet för hans fruktansvärda krig mot Iran.
Med rubriker som ”Aldrig har så många haft så fel” anklagade borgerliga debattörer alla som demonstrerade mot kriget för att vara de facto Saddamvänner. Liberale partiledaren Jan Björklund förespråkade till och med att Sverige skulle delta med trupper i invasionen! Låt oss komma ihåg detta när Chilcot-rapporten nu läggs fram. Vi hade fruktansvärt rätt.
Det tragiska är att många människor demoraliserades när kriget ändå startades trots dessa enorma demonstrationer världen över. Luften gick ur. Det blev ingen massrörelse mot fortsättningen på kriget. Det är hög tid att räta på ryggen och ställa figurer som Tony Blair, Jan Björklund och andra krigshetsare till svars!
Och det är lärdomarna av detta krig som vi måste ha i bakhuvudet varje gång röster hörs om krig för demokratins och de mänskliga rättigheternas skull.
Veckans ledare i Internationalen