Tappa inte fokus när demagogerna hotar

Det är lätt att känna hur allt annat plötsligt tappar sin betydelse. Så kändes det när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Nu har vi vänt blad, detta är år noll. Nu betyder inte höger-vänsterskalan någonting längre, för nu är det frisinnade, öppenhjärtade människor mot de hatiska. Det är en lika frestande tanke som den är vilseledande.
För bara några år sedan poserade Moderaterna som ett parti med mjuka humanistiska kärnvärden. Nu har samma parti öppnat dörren för Sverigedemokraterna. Det är inte någon stor omvälvning som skett inom partiet, bara realpolitiska överväganden och dragkamp mellan olika intressen. Humanismen vägde i slutändan lätt.
När så regeringen Trump slänger ut det ena vansinnesförslaget efter det andra må det kännas logiskt att lägga alla interna skiljaktigheter åt sidan och enas mot det stora hotet – och i vissa givna lägen är det förstås nödvändigt. Men då glömmer vi bort hur högerpopulismen gick från marginal­fenomen till politisk kraft i händelsernas mitt i just det samhälle som högerpolitiken format.

Precis som socialdemokratiska folkhemsnostalgiker glömmer bort att det var i välfärdskapitalismens brister som nyliberalismen kunde födas så är föreställningen om en återgång till mer mänsklig marknadsliberalism grundfalsk. Det var just den samhällsordningen som var havande med dagens högervåg. När så demagoger tornar upp sig vid horisonten måste vi akta oss för att inte bli medskyldiga i försvaret för den politiska kurs som fört oss hit.
Läs vad högerns opinionsbildare skriver om Trump. För dem är tanken på hotad ”frihandel” minst lika skrämmande som attacker mot kvinnors och minoriteters rättigheter. Trumps plötsliga utspel och kreativa förhållningssätt till konstitutionen ses främst som ett problem för att det utgör en svajig grund för internationell business. Att stå på samma sida som liberaler är en dans på slak lina.

Vad Trump gör är inget annat än kröner ett redan vansinnigt samhälle. Det skall inte underskattas vilken farlig väg vi trätt in på när politikerna vid makten börjar korsa alla gränser för anständighet och statsmannamässighet – men det är en förändring i den förda politikens grad vi upplever, inte i dess art.
Det är aldrig lättare att posera som ”humanitär stormakt” än när man ställs emot en demagog. På samma sätt som Clintons koalition av nyliberal elit och kalla kriget-etablissemang framställde sig som ett vänsteralternativ i jämförelse med Trump. Sveriges regering pratar om feministisk utrikespolitik och förser samtidigt några av världens mest reaktionära regimer med militär materiel och förmånliga handelsavtal. Nu står statsbesök i Iran för dörren, med Stefan Löfvens allvarsamma min framför kamerorna och hela näringslivet i kulissen. Så görs business as usual under skenet av att det skulle röra sig om demokratiseringsprocesser och samtal.  I konflikten med den rasistiska högern får vi inte reducera oss till försvarare av denna grundsjuka världsordning.

Det främsta receptet för framgångsrika vänsterrörelser världen över ligger inte i korrekta paroller eller den mest slipade taktiken utan i oberoendet gentemot den förda (höger-)politiken. I Sverige har försvaret mot rasistisk propaganda lett till att många ser vänstern som försvarare av det bestående. Det är en kvävande position för en rörelse som får sitt syre ur motstånd.

Veckans ledare i Internationalen