KONGRESS. Självorganisering, demokrati och att arbeta underifrån var i fokus när fackföreningsrörelsens problem och möjligheter diskuterades på Socialistiska Partiets kongress i helgen. Enligt SP:s politiska tradition så kan arbetarklassens befrielse bara vara dess eget verk och fackföreningar bara växa fram genom att vara ett uttryck för kollektiv kamp underifrån.
– Det viktiga med en rörelse är just att människor upplever sin kollektiva styrka. Arbetarklassens befrielse är inte att bygga partier. Rörelserna är ett mål i sig. För att utmana makten och ta makten. Det är i rörelser som vi lägger grunden för att bygga ett nytt samhälle, sade SP-medlemmen och Volvoarbetaren Lasse Henriksson, som menade att många inom fackens toppskikt inte är inriktade på att bygga rörelser utan istället använder rörelsen som kuliss för sin egen politiska teater.
Gunnar Westin, tillförordnad ordförande på SEKO Stockholm, deltog i den fackliga panelen och han höll med om att oberoende självorganisering är jätteviktig. Att det byggs en gräsrotsrörelse på arbetsplatserna som har kraften att hålla ledarna ansvariga. Han menade att det kanske viktigaste problemet i arbetarrörelsen idag är att den kollektiva styrkan på många arbetsplatser är väldigt svag:
– Man snackar inte ihop sig och har regelbundna medlemsmöten där man bildar sig en uppfattning om vad som är viktigt i olika förhandlingar och i mötet med motparten. Ofta är det bristen på kollektiv organisering såväl på som mellan arbetsplatser som gör det ganska lätt för höga ombudsmän att i avtalsrörelser börja med att förhandla med sig själva och lägga sig lägre. Det är en tradition som genomsyrar de avtalsrörelser som LO bedriver idag och den är en konsekvens av avsaknaden av det kollektiva trycket där man ställer tydliga krav och håller de som förhandlar ordentligt ansvariga.
Han var mycket kritisk till den fackliga byråkratin och de privilegier som många fackliga ombudsmän har.
– Ombudsmännen är ofta ett fack i facket och ser till att värna sina materiella privilegier. Att inleda en strid om deras löner kan man ju göra, men om den striden ska vara meningsfull och kunna vinnas så krävs det att man har rätt goda styrkeförhållanden. Jag vågar nog påstå att de är ganska dåliga idag sade han och tillade att privilegierna leder till ett ofta ganska försonligt förhållande mellan förhandlingsparterna:
– Ombudsmännen sitter och medlar mellan kapital och arbete och har som mål att man ska komma överens i nästan varje förhandling. Vi måste stå upp mot angrepp på den fackliga demokratin som ofta kommer från det hållet.
När det gäller de fackligt förtroendevalda underströk han att de snarare har ett tungt slit dagligen än några särskilda privilegier.
SEKO har förbundskongress i slutet av april och Gunnar Westin berättade att förbundsstyrelsen velat lägga ett stadgeförslag som skulle ha inneburit att den regionala demokratiska organisationen i SEKO togs bort. Förslaget möttes av hård kritik och ändras. I dess nuvarande form skulle det ta bort den regionala demokratiska organisationens motionsrätt till kongresser, vilket i praktiken skulle göra det svårare att utmana förbundsstyrelsen.
– Den här processen med centralisering och avskaffande av delar av demokratin i de fackliga organisationerna stärker de fackliga ombudens makt. Om vi ska kunna få en stridbar arbetarrörelse krävs det att krafter inom den fackliga organisationen börjar verka för att bygga någon sorts vänsteropposition till den förda kompromisslinjen. Då krävs det vänsteraktivister som etablerar sig på arbetsplatserna, jobbar med de här folkrörelsemetoderna och bygger upp en styrka underifrån. Som börjar samordna sig och ställa krav tillsammans, sade han och kom med en uppmaning till deltagarna på kongressen:
– Satsa på fackligt arbete. Skicka in medlemmar som vi gjorde på 70-talet på arbetsplatser och jobba långsiktigt för att försöka vända det här.
Han ville också se ett större utbyte mellan sociala rörelser och facket som en social rörelse:
– Om det ska bli någon verklig förändring i den svenska arbetarrörelsen i bred mening så måste den bygga på organisering på arbetsplatser, samordning och radikal samverkan mellan olika delar av den fackliga rörelsen.
En annan paneldeltagare, Felix Gravel från Unga Byggare, påpekade att det bara är blod, svett och tårar som kan få fler arbetare att bli fackligt engagerade. Han menade att kampen måste börja med handgripliga saker. Att de små striderna kan göra det lättare att organisera människor för de större. Det går inte att börja med de stora frågorna.
Mattias Bernhardsson, en av Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamöter i Haninge, talade om att kapitalismens utveckling har gjort att det finns en potential att vrida upp systemkritiken mot privatiseringarna och koppla den till fackliga frågor.
Han berättade om hur han själv samlat vittnesmål från oorganiserade och oförsäkrade taxichaufförer som kunde tjäna så lite som 44 kronor i timmen. Ett fackligt upprop fick upphandlingsnämnden att gå med på att stärka kraven för dessa taxichaufförer och Mattias Bernhardsson tror att det finns väldigt stora förutsättningar för socialister att utifrån den fackliga kampen ta kamp mot högerpolitiken framöver:
– Vi kan ta kamp mot privatiseringarna och hela systemet med vinstmakeri i den offentliga sektorn och använda det för att stärka facket och bygga facket underifrån.
Eylem Dal Solberg, SP, är biomedicinsk analytiker på Karolinska och medlem i Vårdförbundet. Hon talade om fragmentariseringen av facket men påminde samtidigt om de sociala rörelserna inom vården: Socialistiska läkare, Socialistiska psykologer, BB-ockupationen i Sollefteå och initiativen ”Slut på rean, en annan vård är möjlig” och ”Öppna alla vårdplatser” som har samlat både vårdgivare och vårdtagare. ”Öppna alla vårdplatser” har demonstrerat utanför Landstingshuset i Stockholm och ska göra det igen både 9 maj och 13-14 juni:
– Det finns rörelser utanför fackföreningarna som också växer.
Den fackliga situationen på skolorna kom också upp. Liksom konsekvenserna av den individuella lönesättningen. Hur nyliberala koncept smugit sig in i den fackliga rörelsen. De ruttna facktopparna. Proletariseringen av tjänstemannayrken. Lasse Henriksson menade att den onda cirkeln måste brytas och nämnde Frances Tuuloskorpis böcker med konkreta exempel på arbetsplatskamp som viktiga redskap för det fortsätta fackliga arbetet.
SP:s Håkan Blomqvist tyckte att Felix Gravel hade helt rätt i att fackligt arbete måste handla om att gräva där man står. Han påpekade också att krisen i fackföreningsrörelsen är en ledarskapets kris.
– Det byråkratiserade socialdemokratiska ledarskapet förstör organisationerna uppifrån, sade han och underströk samtidigt hur viktigt det är att se alla dem som offrar en stor del av sina liv åt att försöka organisera, bedriva facklig kamp och stimulera sina arbetskamper:
– För de allra flesta som jobbar fackligt finns inga privilegier överhuvudtaget. Privilegiet skulle vara att strunta i alltihop. Det är viktigt att vara på sin vakt mot privilegier, men man får se upp så att man inte skäller ut dem som lägger ned sitt liv för att bära upp den fackliga organisationen.
Precis som Eylem Dal Solberg betonar han vikten av att de fackliga organisationerna kopplar ihop sig med sociala rörelser.
– En av de stora utmaningarna och möjligheterna för fackföreningsrörelsen idag, som är livsavgörande för vilket samhälle vi har, det är hur man hanterar antirasismen, migrationsfrågan och arbetskraftsinvandring, sade SP:s Agnes Lou som menade att migrationspolitik på EU-nivå å ena sidan handlar om att stänga gränser och se till så att folk drunknar i Medelhavet eller dör i lastbilar, och å andra sidan om att exploatera dem som kommer hit:
– EU:s ekonomi är beroende av dem och det har skapats en totalt uppdelad arbetsmarknad. Dels exkluderas människor på grund av hud- och hårfärg, dels exploateras de, som papperslösa som jobbar under slavliknande omständigheter. Sedan har vi hela den här diskursen om att vi inte har råd, att välfärdssystemet faller sönder på grund av det här, att de tar våra jobb, att de dumpar lönerna. Jag tänker att fackföreningsrörelsen, för att inte själv bli en rasistisk rörelse, medvetet eller omedvetet, behöver hantera de här frågorna jätteaktivt. Vi kan spela en avgörande roll för vilket samhälle vi ska kunna få. Det är bara bland arbetande människor och i våra egna organisationer som de här frågorna skulle kunna utvecklas på ett rimligt sätt och vi måste bestämma att de är högt prioriterade.
Precis som flera andra av talarna är hon orolig för de lågavlönade ”studiejobb” som LO har öppnat dörren för och som diskuteras som integrationspolitisk åtgärd men egentligen bara är ett sätt att få billig arbetskraft och som med största sannolikhet kommer att resultera i ännu större splittring mellan löntagare och i samhället i stort.
Text och foto: Emma Lundström