Intervju med Miguel Urbán, lPodemos ledamot i Europaparlamentet och medlem i Anticapitalistas i Spanien.

Intervjun publicerades den 30/10 i den spanska tidningen Unidad Popular.

“Piñera har deklarerat krig mot sitt eget folk

men folket kommer att förpassa honom till historiens sophög”

Vår kamrat Miguel Urbán, Europaparlamentets ledamot, är för närvarande i Chile med en delegation från den parlamentariska gruppen för den 
europeiska förenade vänstern sedan förra måndag 28 oktober. Vi talade med honom för att få hans intryck om den dramatiska situationen i landet.

Mobiliseringen... Pågår fortfarande en massiv rörelse eller har den tappat kraft? Vilka är dess organisationsformer och hur samordnas den?
Det är en mobilisering som har överväldigat både regeringen och traditionella vänsterorganisationer och fackföreningar. På tisdagen har man kallat 
till en mycket viktig marsch och på onsdagen den 30, med storstrejken kommer rörelsen att visa sin styrka. I måndags när vi anlände tillkännagav 
regeringen ett betydande utbyte av regeringstaburet och bytte åtta av de viktigaste statsråden och försökte därmed göra en ansiktslyftning som skulle 
kunna avleda den folkliga mobiliseringen. De närmaste dagarna kommer att vara avgörande för att se om regeringens försök att återgå till en viss 
normalitet uppnås, nu när regeringen bytts ut och när den för tillfället dragit tillbaka undantagstillståndet, eller om folkrörelsen går vidare. 

Vilka är folkrörelsens främsta krav?
Vi befinner oss i en överträffad situation där krav såsom tillbakadragandet av privatiseringar inom hälsovård, utbildning, vatten, och även frågor om 
territorier och mer allmänna frågor blandas.  Folkrörelsen ber inte bara Piñeras avgång utan börjar också kräva nödvändigheten av en konstituerande 
församling. Slagordet som alla upprepar är att det inte längre är fråga om 30 pesos, vilket är det höjda priset på tunnelbanebiljetten utan frågan om 30 år: 
30 år av nyliberalism, 30 år av en överenskommen demokrati, av en övergång som ärvde Pinochetdiktaturens alla illviljor. Det skedde ingen stödning av 
statens säkerhetsstyrkor vilket man ser idag genom det pågående förtrycket. Den fientliga sociala politiken har gjort Chile till främsta eleven i 
Latinamerikas nyliberala experimentlabb som upprätthållits. Det är brutalt att se en av Santiagos främsta floder och höra demonstranterna säga att floden 
inte ens är deras, den tillhör de rika människorna som bor på de välbärgade kullarna. Även om rörelsen inte har synliga språkrör uttrycker den på ett mycket 
intressant sätt hur människor som deltar bär på plakat där de uttrycker tydligt vad de vill. Sanningen är att kravet på en konstituerande församling, 
åtminstone i de mobiliseringar vi såg igår, var det som syntes mest. 

Vi har hört uppgifter om en mycket starkt repression, kan du berätta mer? Vilka repressiva händelser har du kunnat konstatera? Vem tror du 
är ansvarig för dessa handlingar? 
Denna process möter ett brutalt svar från staten. Vi träffade företrädare för mer än 30 organisationer som slår vakt om de mänskliga rättigheterna och 
anklagelserna som skickats till oss är verkligen dramatiska, ett sådant brutalt förtryck kan bara förklaras utifrån varaktigheten, i staten och armén, av 
Pinochetdiktaturens repressiva element. De ger oss ett förskräckligt faktum: fler människor har försvunnit under denna månad än under de senaste tre åren 
av Pinochetdiktaturen. Vi står inför över 5 000 fångar, drygt 2 000 skadade och mer än 130 personer som har förlorat synen. Demonstranter har lemlästats, 
det finns rapporter om upprättandet av hemliga internerings- och tortyrcentrum i själva Santiago, i tunnelbanestationer som stängts av polisen och där 
människor har blivit torterade. 
Vi har fått höra om våldtäkter som ett repressionsvapen som används i krig: våldtäkter på transsexuella, våldtäkter på kvinnor, våldtäkter på sociala 
aktivister. Det verkar finnas en obduktion som avslöjar hur flera kroppar som påstås ha dött i en stormarknadsbrand ska ha skjutits till döds och lämnats 
kvar i stormarknaden som tog eld för att bokföras som dödsfall som effekt av plundring. Det tycker vi är extremt allvarligt. Jag anser att det är väldigt 
viktigt att man klargör vilka som är skyldiga och bär ansvaret för detta. Vad som händer här är så våldsamt att det kan kännetecknas som en slags mjukt 
kupp från Piñeras och arméns sida, mot ett folk som bara ber att man gör slut på ojämlikhet och som kräver värdighet, som kräver ett liv som är värt att leva. 
Det svar vi ser från regeringens sida, från högern och från eliterna, är brutalt. Vi har sett en president som tar ut armén på gatorna, något som inte har hänt 
sedan diktaturen och som också har skapat  panik bland befolkningen. Vi har fått höra hur folk sätter madrasser på sina dörrar och fönster för att blockera 
möjliga skott. När vi var mitt upp i demonstrationen såg vi plakat där det stod "sluta kasta tårgas, här bor familjer!". Framför allt har vi sett en president och 
en regering som har sagt att de var i krig mot en mycket stark fiende, en inre fiende. Denna fiende till Piñera är folket. En president som förklarar krig mot 
sitt folk har bara en väg ut och det är att gå till historiens sophög. Jag tror att folkmobiliseringen vill skicka honom till historiens sophög. 

Vi vet att du har träffat olika politiska vänsterorganisationer. Vilka är huvudaktörerna inom vänstern och vilken roll spelar de i mobiliseringen? 
Vänstern har blivit överkörd. Den chilenska vänstern blev tagen på sängen, ingen förväntade sig detta. Kom ihåg hur man sade det i mars 1968: 
"Frankrike är uttråkat". Tja, från Chile såg man mobiliseringarna i Ecuador och folk sa: "Det kan inte hända här". Det är en mångfaldig mobilisering utan 
synligt huvud, utan klassiska sociala mellanhänder som sammankallar genom sociala medier. Vi lär se vänsterns och den chilenska organiserade 
arbetarrörelsens förmåga att hänga med för att kunna bidra till en nödvändig organisation så man ska kunna sjösätta en konstituerande församling. 

Vilken roll kan den internationella solidariteten spela så att krisen utmynnar i en progressiv utgång i Chile? 
Jag tror att vi befinner oss inför ett vägskäl: på kort tid kan man i Chile gå framåt som det inte har skett under decennier vad gäller sociala erövringar, 
man kan inleda en förändringshorisont i Chile så det var länge sedan man drömde om. Men det finns också en fara: vi får inte utesluta en auktoritär 
vändning av den chilenska eliten och att folkrörelsen krossas med ett förtryck som upprätthålls över tid. Just nu kan balansen gå mot en utgång till förmån 
för folkrörelsen eller en utgång mot en auktoritär vändning. 
Jag tror att den internationella vänstern måste ta det som händer i Chile på stort ansvar, också för att det hänger samman med det som sker internationellt. 
Jag tror att en seger i Chile skulle vara ett exempel att följa, inte bara i Latinamerika utan också i andra delar av världen. Vi ser en explosiv kontext med 
mobiliseringar i Honduras, Libanon, Guatemala, Ecuador, Irak ... På så många ställen ser vi en pånyttfödelse av sociala protester inför tröttheten på 
auktoritär nyliberalism och vi kan inte förlora slaget om Chile. Slaget om Chile är inte bara chilenarnas, det tillhör alla som tror att världen kan förändras i 
grunden. Vi måste organisera den nödvändiga internationella solidariteten med det chilenska folket.