SP: Dolkstöt mot anställningsskydd och facklig enhet

Januariavtalets dolkstöt mot svensk fackföreningsrörelse har uppnått sitt första resultat: splittring. Inte bara mellan arbetar- och tjänstemannafack utan även rakt igenom LO. Trots LO:s kompakta avståndstagande mot uppgörelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK i november gick IF Metalls ledning, mot en stark medlemsopinion, följd av Kommunal in i en uppgörelse med dramatiskt försämrat anställningsskydd för Sveriges löntagare. Den ökade anställningstrygghet som drevs fram av en väldig facklig opinion på 1970-talet med tiotusentals strejkande och protesterande arbetare, pressas nu tillbaka av regeringen och dess stödpartier tillsammans med arbetsgivarna och fackliga företrädare lojala med regeringen. Bakom dimridåer om ”modernisering”, ”flexibilitet” och ”kompetensutveckling” ligger något mycket enkelt: det ska bli lättare att avskeda.

Att friare kunna byta ut anställda mot andra som bättre passar företagens omedelbara behov har varit ett arbetsgivarkrav i årtionden, understött av de borgerliga. Där vinstintressets effektivitetsmått får råda oinskränkt är det många som ifrågasätts; äldre, sjuka och svagare men också motspänstiga, orädda och inte minst kämpande fackliga ombud.

Högpresterande och bolagslojala ja-sägare prioriteras om inget skyddar kollektivet. Det var därför fackföreningsrörelsen en gång drev fram anställningsskydd med turordningsregler och saklig grund för uppsägning. Att låta arbetsgivarna undanta växande antal från turordningen och säga upp med färre hinder, är att vrida klockan ett halvt sekel tillbaka. Oinskränkt arbetsgivarvälde med strömlinjeformade arbetsplatser utgör ett direkt hot inte bara för enskilda utan mot samhällets mångfald – företag är till för människan, inte tvärtom.

Att dessutom, mitt i pandemitider försvaga anställningsskyddet ytterligare när följderna av osäkra anställningar tillsammans med massuppsägningar, drabbar många, är inte bara ett frontalangrepp på fackliga intressen och själva grundidén om varför det är nödvändig att vara facklig organiserad. utan även skandalös ansvarslöshet. Vad vi idag och inför kommande prövningar behöver är ökad trygghet, starkare socialt ansvar och robustare ordning, inte ökat godtycke, utsatthet och köp-slit-och släng.

Ansvaret för denna nedmontering vilar ytterst på de borgerliga arbetsgivarpartier och intresseorganisationer som nu applåderar sin framgång. Men det delas av den S-ledning som för regeringsmakten gav upp sitt eget tidigare försvar för arbetsrätten och de förbundsledningar som traskat patrullo. Barnsligheterna om ”ett nytt Saltsjöbadsavtal”, ”framgång” och ”historiskt” kan inte dölja att det enda historiska är sveket mot alla de människor som nu lättare görs utbytbara.

Uppgörelsen är än så länge ett avtal men vägen till lagförslag inte lång. Den tiden måste användas av fackföreningsfolket, vänstern och alla som inser vad som står på spel för att väcka opinionen och protesterna. Det är bra att Vänsterpartiet i riksdagen står fast vid sitt ultimatum från i våras om den röda linjen, men den riskerar att försvagas när LO-förbunden går skilda vägar. Och ingen vill se en Kristerssonregering som med betryggande riksdagsmajoritet enkelt klubbar igenom försämringen.

Nyckeln ligger inte i riksdagen utan i samhället, hos var och en av oss, på arbetsplatserna, i organisationerna, i hemmen, bland vänner och kollegor. Årets fackliga budkavle till försvar för anställningstryggheten kan vidgas till en samhällsbudkavle med en flod av röster som varslar om att priset för sveket blir högt. Med dagens riksdagsmajoritet kan angreppet på anställningstryggheten genomdrivas. Kanske inte heller ett nyval förändrar det.

Men att förstärka och sammansvetsa de fackliga och sociala krafter som är beredda att ta strid för lönearbetarnas rättigheter är något som både har betydelse för motståndet när försämringen ska omsättas på arbetsplatserna – och för framtidens utmaningar.

Dagens lektion om skadan av att svensk fackföreningsrörelse låtit sig fjättras av socialdemokratisk regeringspolitik utgör en viktig lärdom för den förstärkningen. En självständig, kämpande och medlemsdemokratisk fackföreningsrörelse är vägen ut ur den fälla som januariavtal och riksdagskompromisser gillrar.

SLÅ TILLBAKA ANGREPPET PÅ DE ANSTÄLLDAS RÄTTIGHETER – FÖRSVARA ANSTÄLLNINGSTRYGGHETEN

 

Socialistisk Politik

7 december 2020

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *