Ledaren i Internationalen # 4 2022
▶ Pseudoproblem och pseudolösningar i debatten
▶ Utan helhetsperspektiv missar vänstern målet
▶ Produktionen är nyckeln till grön omställning
Svensk politik verkar sedan decemberöverenskommelsen 2014 befinna sig i ett slags ständig politisk panik. Det yttrar sig på två vis:
- Det är alltid kris. Är det inte flyktingmottagandet, så är det brottslighet, eller krigshot, eller energikris.
- Det finns alltid en enskild åtgärd som pekas ut som lösningen, men som de ansvariga är för fega för att ta hjälp av. I ordning: Stängda gränser, undantagstillstånd, Nato och kärnkraft. Och när klossen inte passar är det bara att slå hårdare i utspel efter utspel.
I energipolitiken, som är ett snårigt och sedan flera årtionden systematiskt eftersatt kapitel i svensk infrastrukturell historia, ska kärnkraftsklossen passa överallt. Som svar på energibrist, höga elpriser och – med lite kreativ green-washing – även som ”fossilfritt” alternativ till olja, kol och gas. Som ett nationalistiskt frigörelseprojekt från beroende av exempelvis rysk gas, men där man samtidigt glömmer nämna att 40 procent av all uran i svenska kärnkraftverk kommer från just Ryssland. Vidare förväntas vi gemensamt glömma att slutförvaringen inte är löst, att brytning och anrikning av uran är precis allt annat än fossilfritt, att de nya generationernas atomkraft fortfarande ligger många år in i framtiden och att kärnkraft är både svindyrt och krångligt att bygga ut.
I ett så fördummat, endimensionellt och förenklande politiskt klimat som råder är det då lätt att tänka att det som behövs bara är rejäla satsningar på förnyelsebar el. Att svaret på expansionen är en annan, bättre expansion. I själva verket kan vi bara få grepp om energifrågan genom att göra det som ingen längre verkar göra i politiken, nämligen ta ett steg bakåt och se ett större sammanhang.
Det pågår nämligen ingen omställning. Det som ibland kallas grön omställning är inget annat än en konstant ökning av elproduktionen för att möta en lika konstant ökande konsumtion. Att lite större del av den utbyggda energisektorn är så kallat fossilfri gör ingen sommar (eller snarare det bidrar till allt varmare somrar).
Kärnkraftsvansinnet är priset vi ska betala – inte för att hålla nere elpriser eller ens säkra vårt heliga välstånd – utan för business as usual. Likt så mycket annat vansinne som blivit politisk mainstream på senare år handlar den urspårade, osakliga och uppskruvade debatten om att hålla marknaden på gott humör. Säkra tillväxt.
Kapitalismen och de ideologier som legitimerar den har nämligen ställt ordningen på huvudet. Viktigast idag är att ha en sund och frisk tillväxt. Om marknaden trivs och alla värden ökar anses alla andra pris värda att betala. Urholkad demokrati, försämrad folkhälsa här hemma. Förtryck, kolonialism och ständiga krig i det globala syd. Kollapsande ekosystem och överutnyttjade resurser över hela klotet. Allt detta är underordnat tillväxten.
Våra politiker beter sig precis som om det var marknaden som var det känsliga ekosystemet som allt annat måste anpassas till och underordnas, när det i själva verket förstås är precis tvärt om. Ett ekonomiskt system borde bara ges politisk legitimitet om det hjälper oss dela och hushålla med resurserna på ett socialt och materiellt hållbart sätt.
Idag förbrukar kryptovalutan Bitcoin mer energi än hela Sverige. Och så länge det enda som finns i den politiska verktygslådan är att bygga ut och bygga ut så kommer energiintensiteten i all mänsklig verksamhet bara fortsätta öka, vilket också innebär att inte ens hypotetiskt gröna energiformer skulle vara någon lösning på mänsklighetens gemensamma problem.
Den politiska makten över tillväxten ligger idag helt i händerna på kapitalet, men frågan om vad och för vad vi producerar är en samhällsangelägenhet.
Nödvändigheten att bryta loss produktionen från profittvånget har blivit en rent existentiell angelägenhet. Genom demokratisk kontroll över produktionen kan vi vrida samhället ur fossilekonomins dödsgrepp.