Brasilien under Dilma Rousseff: Offentliganställda strejkade – och högern är i kris

Sedan årsskiftet heter Brasiliens president Dilma Rousseff. Hon handplockades av den tidigare presidenten Lula som det socialdemokratiska Arbetarpartiets (PT) presidentkandidat och vann relativt enkelt mot den nyliberala högerns kandidat José Serra. Dilma Rousseffs seger förde med sig att den regeringskoalition som PT leder och som består av i stort sett alla traditionella borgerliga och socialdemokratiska partier som finns i landet – och det är många – kraftigt förstärktes, samtidigt som den nyliberala högern kastades ut i en fullständig kris.

Den nyliberala högeroppositionen misslyckades för tredje gången att återvinna presidentmakten, trots att José Serra ledde i alla opinionsundersökningar – tills han officiellt tillkännagav sin kandidatur. Inom Serras eget parti, PSDB, växer nu kravet på att oppositionen mot den PT-ledda regeringen måste grundas på annat än grumlig anti-kommunism och högljudda fördömanden, när man i själva verket är överens med regeringen i de flesta frågor.

Ingen har förväntat sig att Dilma på allvar skulle avvika från den politik som Lula bedrivit och som gått ut på att stärka den brasilianska kapitalismen, samtidigt som fackföreningar och andra folkliga organisationer knutits upp kring olika samarbetsprojekt.
I själva valrörelsen gjorde hon några uppmärksammade högersvängar där hon bland annat avvisade tanken på att införa fri abort – ett krav som finns i PT:s program – och öppnade för privatiseringar av infrastruktur som hamnar och flygplatser.

Ett första politiskt nederlag kom i början av juni då hennes stabschef Antonio Palocci fick avgå efter att det avslöjats att han tjänat mer än 150 miljoner kronor som ”politisk konsult” under de månader som han ledde Dilmas valkampanj. Palocci tillhör PT:s högerflygel och har tidigare varit finansminister. Som ett resultat av sina goda inkomster kunde han köpa en lägenhet i Sao Paulo för ca 100 miljoner.
En knapp månad senare avslöjades en omfattande korruptionsskandal inom transportministeriet och som fällde den borgerliga ministern Alfredo Nascimento, med sju år i regeringen bakom sig.
På det rent politiska området är det främst krisen inom det offentliga utbildningssystemet som blivit en allt svårare huvudvärk för Dilma. Krisen hänger bland annat samman med de skandalöst låga lönerna inom den offentliga sektorn. Det är bakgrunden till den våg av strejker som dragit fram och lamslagit universitet i minst sju delstater, samtidigt som anställda inom olika offentliga förvaltningar strejkat över hela landet.
Lulas presidentperiod 2003-2010 sammanfaller med en kraftig expansion av den brasilianska kapitalismen, både nationellt och internationellt. Flera brasilianska företag är idag några av världens största, med det statskontrollerade Petrobras i spetsen som ett av världens största oljebolag. Lula och Dilma har hållit fast vid den politik med inflationsbekämpning som överordnat mål, vilket infördes av Lulas företrädare Fernando Henrique Cardoso – på den tiden häftigt kritiserad av PT.
Brasilien har haft en årlig tillväxt på i genomsnitt fem procent under tjugohundratalet och är världens åttonde största ekonomi. Som en av de så kallade BRIC-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – har landet en internationell framtoning som självständigt i förhållande till USA och EU, men i Sydamerika agerar det brasilianska kapitalet, med understöd av regeringen, som en imperialistisk stormakt.

I dagarna publicerade INCRA, det statliga institutet för jordreform, en rapport som ställde de inhemska effekterna av den brasilianska framgångssagan i blixtbelysning. År 2003 kontrollerade ca 112 000 jordägare 215 miljoner hektar odlingsbar jord i landet. (Brasilien har historiskt en av de mest skeva fördelningarna av jord i världen).
År 2010, efter åtta år av en socialdemokratiskt ledd regering under den tidigare metallarbetaren och strejkledaren Lula, kontrollerar drygt 130 000 jordägare 320 miljoner hektar odlingsbar jord…

Trots skandalerna, trots att regeringen utmanas av kanske världens starkaste folkrörelse, MST (de jordlösas rörelse), sitter Dilma Rousseff säkert. Eftersom större delen av den traditionella borgerligheten är inkorporerad i regeringen är det paradoxalt nog av stor betydelse för regeringen att högeroppositionen tar sig ur sin kris. PT behöver en höger att peka på som hot, för att motivera avsaknaden av varje steg åt vänster.
Samtidigt som de små men viktiga satsningar på de allra fattigaste som gjordes under Lulas regering visar att det finns utrymme för keynesiansk efterfrågepolitik, visade svallvågorna från finanskrisen 2008 – då till exempel börsen i Sao Paulo halverades på kort tid – vilken lösan sand den brasilianska kapitalismens framgångar vilar på.

http://www.internationalen.se/?p=40513