Kapitalismen är omöjlig – motstånd är nödvändigt!

Anders Karlssons (SP) 1 maj-tal i Göteborg:

Kapitalismen är omöjlig – motstånd är nödvändigt!

Sverige är bäst i världen! Det var budskapet i en något euforisk ledare i Svenska Dagbladet i mars i år. Det ledaren syftade på var en undersökning från den amerikanska liberala tankesmedjan Heritage Foundation, som visade att Sverige är det OECD-land som liberaliserats mest de senaste femton åren. Vi förstår varför Svenska Dagbladet är så uppåt för ordet ”liberaliserats” är här främst synonymt med att Sverige är värstingen värst utifrån avreglering-, privatiserings- och skattesänkningstakt. Kort sagt: I inget annat av de rika industriländerna har villkoren förändrats så snabbt till kapitalets fördel. Det har inte heller varit någon större skillnad om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering vid rikets roder.

Men självklart har Alliansen sedan sitt makttillträde 2006 givit de besuttna extra förlig vind i seglen. Vi ser bara hur de sänkt skatt efter skatt för de rika: förmögenhets- och arvsskatt är ett minne blott, arbetsgivaravgifterna har reducerats, av fastighetsskatten har det blivit en betydlig lägre kommunal avgift, bolagsskatten har sänkts en gång och kommer troligtvis snart att sänkas igen och de bättre bemedlade kan därtill skatta sig lyckliga över såväl rot- som rutavdrag.

Dessutom ser vi hur Alliansen – med bland annat ”fritt vårdval” och Lagen Om Valfrihet (LOV) – öppnar hela vårdsektorn på vid gavel för kapitalets profitörer. Det är inte heller så att Alliansen nu slagit sig till ro efter några år av häftigt fotarbete. Så sent som vid årsskiftet kom en drastisk förändring i form av en ny kollektivtrafiklag, en total avreglering som bland annat innebär att flera bussbolag samtidigt kan konkurrera på samma sträcka. Spåren förskräcker från 1980-talet och Margaret Thatchers dåtida nyliberala experimentverkstad i England. Man kan fråga sig hur länge det kommer att dröja innan undermåliga bussar kommer att köra ikapp i jakt efter passagerare i högtrafikens Göteborg? Alliansens lömska systemskifte fortsätter hela tiden.

Vi vet också hur hårt svenskar längre ner på samhällsstegen drabbats under Alliansens styre, och då främst på grund av försämringar i de sociala transfereringssystemen. Andelen fattiga har ökat, bland annat har inte en av fem svenskar idag råd med att gå till tandläkaren. Det kanske allra mest skrämmande exemplet är att över 10 000 skolbarn saknar glasögon på grund av att deras föräldrar inte har råd med denna utgift, vilket en moder för några månader sedan förmedlade på ett hjärtskärande sätt i Göteborgs Posten: ”Min son har inlärningssvårigheter och får stöd för det i skolan. Men han behöver glasögon för att kunna läsa i böckerna och jag har inte råd att köpa glasögon”. I Alliansens Sverige förvägras således många barn rätten till bildning, utbildning och en bra start i livet. Av den anledningen – och tusen andra anledningar – hatar vi socialister det råa Klassamhällssverige som Alliansen hela tiden snickrar på.

Vad säger då den socialdemokratiska oppositionen om det rådande sakernas tillstånd? ”Den nuvarande regeringen saknar intresse att tala med näringslivet. Men Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta för att stå starka” Jag citerar S ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson. Det här är också bara ett av många tillfällen då socialdemokratin under Stefan Löfvéns ledning kritiserat Alliansen för att den inte skulle föra en tillräckligt näringslivsvänlig politik. Löfvén själv får darr på stämman när han utgjuter sig över Fredrik Reinfeldts ord om att näringslivet skulle vara ett ”särintresse”. När Alliansen för en stenhård klasspolitik till de besuttnas fromma är således socialdemokratins främsta invändning att politiken inte i tillräckligt hög grad beaktar näringslivets intressen.

Vad har då partiet att säga om privata bolags profithärjningar i den sociala välfärden eller bemanningsföretagen som är en del av en allt mer otrygg arbetsmarknad eller svenska trupper i Afghanistan? Ja, i dessa, och många andra grundläggande frågor är man i det stora hela överens med Alliansen. Löfvén har också klargjort att om partiet återtar regeringsmakten 2014 kommer det inte att bli frågan om några ”återställare”, under mottot ”vi får aldrig bli nostalgiska”. Så långt har det gått med det parti som en gång i tiden ville störta det gamla i gruset. Först nu är det kanske så att Tage Danielssons för länge sedan myntade uttryck ”socialmodekraterna” får verklig aktualitet. Visst hoppas vi att Alliansen får generalstryk i valet 2014, men vi kan definitivt inte hoppas på någon radikal förändring till det bättre bara för att socialdemokraterna äntrar regeringstaburetterna.

Nej, det som behövs, och är livsnödvändigt, är en reorganisering av Arbetar- och Folkrörelsesverige. Det är först när det börjar puttra och organiseras i betydligt högre grad därnere – i fackföreningar och sociala rörelser – som vi kan hoppas på någon reell kursändring.

För tillfället sveper den värsta krisen sedan 1930-talet över Europa. I de hårdast drabbade länderna – Portugal, Irland, Grekland och Spanien (PIGS-länderna) – bevittnar vi nu åtstramningar och lönesänkningar som saknar motstycke på vår kontinent efter 1945. Grunden till problemen är att det kapitalistiska systemet – med dess ändlösa jakt på profiter – står i allt skarpare motsatsställning till de många människornas behov. Det är hög tid för arbetarrörelsen att återigen ta strid mot detta produktionssätt med den långsiktiga målsättningen att dra upp detta system med dess rötter.

Det är orsaken till att vi i Socialistiska Partiet döpt vår nu pågående kampanj till ”Kapitalism? Nej tack!” Du som hör detta tal och som ser den symbol som inramar vårt möte, engagera dig och ta kontakt med oss!

Idag gäller det att återigen ställa krav som är mobiliserande och leder framåt, krav som kan motverka den uppgivenhet och missmod som delar av vänstern drabbats av, krav som exempelvis:

Återställ a-kassan – 90 procent utan tak!

Sänk arbetstiden med bibehållen lön!

300 000 nya jobb i den offentliga sektorn – Höj skatten, låt de rika betala!

Förbjud bemanningsföretag!

Men det gäller också att sammanbinda dessa reformkrav med strukturella krav riktade mot systemets nerv. Det allra mest centrala i det sammanhanget är överförande av de fyra stora bankerna – Handelsbanken, Swedbank, Nordea och SEB – i samhällets ägo. Vänsterpartiets förslag om en tillfällig höjning av bolagsskatten för dessa tungviktare är ett steg framåt men helt otillräckligt. Vi måste helt enkelt ha siktet inställt på att ta över hela detta penningsystemets nav. Förra året gjorde dessa storbanker tillsammans en vinst på 80 miljarder, pengar som inte vi har någon bestämmanderätt över, resurser som hamnar vid sidan av den samhälleliga demokratiska kontrollen.

Idag krävs det en gigantisk omställning av samhället – och det är bråttom – om vi ska kunna undvika fatala temperaturhöjningar och rena klimatskred under detta sekel. Denna omställning kräver en nogsam planerad utveckling och kontroll över kreditsystemet. Då fungerar det inte med privata storbanker som framför allt agerar utifrån sina egna snöda vinstintressen. Så nästa gång vi passerar någon av dessa banker skriker vi för full hals ”ananas, järpe frossa och njut, borgare snart är din saga slut!”

Men för att vi återigen ska kunna utmana det kapitalistiska systemet, och för att vi även ska kunna vinna viktiga delsegrar, krävs en mycket starkare gräsrotsorganisering. Och då kanske främst att de arbetandes basorgorganisationer, fackföreningarna, omvandlas till demokratiska kamporganisationer. Därtill behövs det att dessa fackföreningar upprättar band med sociala rörelser i frågor som social välfärd, miljö, antirasism, med mera med mera. För vår grundläggande uppgift pockar på: att reorganisera Arbetar- och Folkrörelsesverige!

Och, som sagt var: Ananas, järpe frossa och njut, borgare snart är din saga slut!