GREKLAND. OXI i valet trots att kommunisterna svek

syriza”Rena grekiskan” är ett gammalt uttryck som vi använder om någonting som vi uppfattar som helt obegripligt. Det finns även i andra språkområden i Europa. Exempelvis ”It`s all greek to me”; ”It`s pure greek”. Bakgrunden är givetvis att vi uppfattar språket som svårbegripligt och främmande för våra öron. Grekiskan och då i synnerhet den klassiska grekiskan är ett mer arkaiskt eller ursprungligt indoeuropeiskt språk än de stora språkfamiljerna i Europa.

Men, natten till den 6:e juli, lärde sig ändå en hel del svenskar åtminstone ett enda ord på grekiska. Ett nej heter ”Oxi”!

Det gjorde också Europas ekonomiska och politiska eliter. Folkomröstningen i Grekland blev en svidande förlust för EU, ECB och IMF och därför i grunden inte bara ett nederlag utan också en ren förnedring av finansvärlden och deras politiska hantlangare, alltifrån Anders Borg, Stefan Löfvén över till Angela Merkel och Francois Hollande. Europas hela massmediaindustri, alla stora TV-kanaler och tidningsdrakar med sina miljardresurser, räckte inte till för att ta kål på det grekiska folkets vrede – och dess värdighet. Trojkan eller ”institutionerna” som den vill kallas och de som står bakom den är också väl medvetna om att även många av dem som röstade ja är oerhört förbittrade på den ekonomiska tortyr som så länge plågat landet.

I ett lite längre tidsspann är kanske eliternas politiska nederlag till och med viktigare än själva segern i Grekland! Inte minst är framgången viktig för andra sociala och politiska vänsterrörelser i Europa, exempelvis spanska Podemos. Den sporrar naturligtvis dem lite extra och i det långa loppet vet vi att inget enskilt land i Europa, vare sig Grekland eller Sverige, kan segra på egen hand.

kke

Säkert funderar i dag också många medlemmar i Greklands Kommunistiska Parti (KKE) på det här med vad ett så rungande Oxi betyder. KKE gör anspråk på att ha sina rötter ända tillbaka till 1918 och att vara direkt arvtagare till det då grundade Greklands Socialistiska Arbetarparti. Ett arv med många stolta minnen – men också med många avskyvärda svek. Partiet har i dag ett stort inflytande på många arbetsplatser och även i studentrörelsen. Man besitter en stor organisatorisk styrka, håller sig till och med en egen TV-kanal. I parlamentsvalet 2015 fick man 338 138 röster eller 4.7 procent av de röstande. Partiet ingår även i ledningsgruppen för det årliga Internationella kommunistiska seminariet. En sammanslutning av 49 partier i Europa och på en del andra håll i världen. Ideologiskt närstående men inte identiska politiska grupperingar. I ledningsgruppen ingår även svenska Kommunistiska Partiet (med tidningen Proletären).
Tveklöst är KKE i dag Europas mest sekteristiska vänsterparti. I mångt och mycket en fossil.

Trots en stor närvaro på många arbetsplatser är partiet politiskt oerhört isolerat. Som för många andra sekter är det självvalt. Vi såg i helgen en nordisk samling på Friends Arena i Stockholm med 50 000 (!) församlingsmedlemmar från Jehovas Vittnen. Verkligen häpnadsväckande. Med så stora uppoffrande skaror i sina led borde rörelsen ha ett massinflytande i våra samhällen. Men intet märks av detta. Den religiösa sekten lär sina medlemmar, styr över dem, att inte ha nära kontakt med andra. Bara missionera, inte komma inunder huden på varandra vid möten människa till människa. Skälet är uppenbart, kyrkans överstepräster är rädda för att de trogna församlingsmedlemmarna ska tappa tron.

Absolut utan jämförelser i övrigt, religiösa rörelser och politiska dito har olika bevekelsegrunder, så finns ändå samma rädsla för kontakter med andra hos KKE och andra politiska rörelser med mer eller mindre sekteristiska drag. Det gemensamma är just beröringsskräcken. Grekiska KKE organiserar sina egna fackföreningar. I praktiken inga öppna klassorganisationer utan partiets egna fronter.

Inför folkomröstningen ställdes KKE inför ett dilemma. Skulle partiet delta gemensamt med andra i den uppenbara arbetarklass- och ungdomsrörelsen för ett nej? Visst, där fanns och finns många tveksamheter till hur Syrizas majoritet spelade och spelar sina kort. Visst, Syriza är en sorts politisk komposit. Där finns både socialdemokrater och genomtänkta revolutionära socialister. Men oavsett graden av tveksamheter i partiets praktik och hur man värderar dessa är det uppenbart att Syriza inte är ett odemokratiskt parti styrt av tunga betonghäckar i en trög byråkrati sammanvuxen med stat och kapital. Det är ett parti som inspirerar massrörelsen och vars ledning är känslig för vart massrörelsen går. Likaså, oavsett hur man bedömer ledningens taktik, den brottas med grundproblemet att Greklands befolkning vill få ett stopp på trojkans utpressning samtidigt som den vill vara kvar i euron, så är det uppenbart att Syriza har lett och leder en konfrontation inte bara med den grekiska borgarklassen utan än mer, med Europas samlade ekonomiska och politiska eliter. Det är Syrizas politiska initiativ som alstrat den oerhörda energin bakom storsegern över Europas ledande kapitalister. För alla som ville se var det uppenbart att detta var en klasstrid som handlade om politik och inte om ekonomi. En klarsyn som delades av Proletärens skribent, August Eliasson: ”för EU (gäller det) att skoningslöst slå ned på varje försök att föra en annan politik än den dikterade nedskärningspolitiken”.

Men broderpartiet i Grekland, KKE, kapade alla band med Nej-kampanjen. Förevändningen var uppfattningen att i sista hand lämnade de bägge alternativ som stod till buds vägen öppen för fortsatt utpressning från trojkan, för en fortsatt kapitalism. Likt en törstig, blind tok som vandrar ut i öknen på jakt efter vatten, tryckte partiet upp egna valsedlar med ett nej till bägge alternativen. Valsedlar där slutorden skulle ge ”de principfasta kommunisterna” något att hålla sig fast vid: ”Socialisera monopolen; Arbetar- och folkmakt”.

Eliasson ger sitt och Proletärens mer eller mindre tydliga stöd åt denna ökenvandring. Framförallt undviker han att nämna det mest fatala med KKE:s sekteristiska taktik. Alla dessa valsedlar från KKE förklarades självklart rätt av med att om de överhuvudtaget skulle räknas, så skulle de bokföras som ogiltiga. Det grekiska parlamentet hade bara beslutat om två alternativ. Punkt slut.

Vi kan jämföra med folkomröstningen om euron i Sverige. Där beslutades om ett enkelt ja eller ett enkelt nej. Om vi nu hypotetiskt tänker oss att KPMLr, (KP) på den tiden, tryckt upp en egen tredje valsedel med ett Nej plus en ramsa om Arbetarmakt, vilka sedan kasserats i omröstningen, hade detta visat på ett gott taktiskt politiskt handlag?

Säkert går diskussionens vågor nu höga inom grekiska KKE. Partiets ledning såg till att medlemmarna slapp beröra andra politiska människor i en gemensam kampanj. Men till vilket pris?

Göte Kildén
Kildén & Åsman