Min äldsta dotter, Andrea, fyllde ett år då hon följde med till Chile 1989, det var strax innan Pinochetdiktaturen skulle bort efter 17 år vid makten, själv förvägrades jag rätten att komma in i landet. Den 25 oktober 2020 blev en historisk dag, en förkrossande majoritet kastade diktatorns grundlag på historiens sophög. Morgonen därpå ser jag att dottern, som 1989 var ett år gammal, skriver:
30 år efter diktaturens officiella fall röstar Chile alltså, med rungande majoritet, för en ny konstitution, där den privata äganderätten inte ska stå över mänskliga rättigheter. USA:s nyliberala experimentverkstad, där vattnet är privatägt och brandkåren en ideell organisation, ska härmed stängas. Det är så stort! 30 år efter diktaturens officiella fall släppte den lamslagande rädslan med hjälp av en ny orädd generation studenter. En andra och tredje generation, som inte burit de kroppsliga minnet av våldet och tortyren, men väl levt i dess skugga. Under det senaste året har militären och polisen i Chile med all tydlighet visat var de är kapabla till än idag, med hundratals bortskjutna ögon och FN’s anklagelser om tortyr. Vägen till sann demokrati är lång. Nu väntar först val till den konstituerande församling som ska författa den nya lagen. Och den striden kan bli svår. Revolten för ett år sen, oktober 2019, innebar att det Chilenska folket efter 50 år av militart och ekonomiskt förtryck sa att det fick räcka. Jag hoppas och tror att den revolten, den massiva mobiliseringen ute på Chiles gator och torg, kommer att visa vägen för en parlamentarisk rättvisa. Gårdagens folkomröstning var ett tydligt besked i den riktningen.
Upptäck mer från Socialistisk Politik
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.