Efter de reaktionära attackerna behövs politisk kamp!

Av: Ståle Holgersen & Daniel Pérez Wenger, medlemmar i Vänsterpartiet och Socialistisk Politik

Fredag 24 juni rev USA:s högsta domstol upp rätten till abort. Natten till lördag 25 juni dödades två och 21 skadades (10 allvarligt) i ett terrorangrepp under Oslo Pride.

För 49 år sedan blev rätten till abort säkrat i hela USA i det avgörande i fallet Roe v. Wade, men nu blir det förbud mot abort i en rad amerikanska delstater. Det är i år 50 år sedan sex mellan män blev avkriminaliserat i Norge, och efter två år utan Pride på grund av Coronapandemin skulle tiotusentals markera detta i Oslo. Men det blev en sorgens midsommarhelg.

När Anders Behring Breivik genomförde sin terror i 2011 trodde de flesta intuitivt att det var islamistisk terror. Innan terroristens identitet var känd florerade rasismen och i Oslo attackerades muslimer på gatan. När det denna helg kom rapporter om skjutningar under Oslo Pride tänkte nog de flesta tvärt om. Drygt tio år efter Breivik – efter Philip Manshaus, efter Moskéattacken i Christchurch i Nya Zeeland; terrorn mot en gayklubb i Orlando i USA; och efter skolterrorn i Trollhättan och vem vet hur många flera skolskjutningar i Sverige de senaste åren – tänkte nog de flesta av oss att detta var en ännu en vit högerextrem terrorist.

Nu var det inte så. Det finns fortfarande mycket vi inte vet (texten är skriven bara timmar efter attacken), men terroristen visade sig vara en islamist född i Iran. Han var redan i norska säkerhetspolisens sökljus och återigen verkar kombinationen av psykisk ohälsa och högerextrem ideologi vara en dödande mix.

Att terroristen är islamist, fast alla vet att detta kunde varit en vit högerextrem nordman, dagen efter att kristenkonservativa krafter avskaffar aborträttigheter i USA, visar på det många socialister och feminister har sagt länge. Fienden finns överallt. I alla länder, kulturer och religioner. Det finns inga geografiska områden som i ”sin natur” är progressiva medan andra områden till ”sin natur” är reaktionära.
Högsta domstolens beslut i USA måste vara sista spiken i kistan för de som trodde moderniteten tar oss ”framöver” – att antifeminism var ”medeltida” och ökad tolerans för hbtq+ enbart var en fråga om tid. Det finns ingen linjär utveckling mot människans frigörelse varken i människans – eller kapitalismens – historia.

Så även med den feministiska rörelsen. Den absolut mest vitala feminismen och hbtq+ kampen de senare åren har varit i Latinamerika. Vem hade gissat det för ett decennium sen? Nu är det vi i det globala nord som måste dra lärdomar och inspiration från det globala syd.

Det kan kännas osannolikt att aborträtter skulle hotas eller Pride förbjudas i Norge och Sverige. Men reaktionära krafter finns även här. Släpper vi garden slår den direkt.
Efter Breiviks terror i 2011 var alla tydliga på att terroristen aldrig skulle få vinna! Det kommande decenniet fick man i Norge stängde gränser, rasister i regering och mera högerextrem terror. Nu visar väldigt många kärlek och sympati efter terrorn under Oslo Pride – vilket är bra. Men när den omedelbara sympatin går över är det återigen politisk kamp som avgör.

Antifeminism kan även i Norden utvecklas från tysta konservativa högermiljöer och ensamma terroristvargar till förbud mot abort och statlig politik. Att de yttersta högerpartierna backar i parlamentariska val spelar mindre roll när deras gift i allt högre grad accepterats av den breda borgerligheten.
Norska socialistiska feminister har efter terrorn betonat det viktigaste: Pride är ingen apolitisk social sammankomst, det är en kampdag. Och Oslo Pride var snabbt ute med ett statement om att de ska fortsätta vara upproriska, solidariska och antirasistiska. Det är ett oerhört viktigt uttalande som visar vägen för kampen framöver.