Amnesty International 50 år – ett ljus i mörkret

I maj 1961 publicerade den brittiske advokaten Peter Benenson ett upprop till stöd för de ”glömda fångarna”, alla de människor över hela världen som satt fängslade för sina åsikters skull. Det blev startskottet till bildandet av Amnesty International. Idag – 50 år senare – har denna organisation drygt 3 miljoner medlemmar eller givare utspridda i 150 länder. I förra veckan kom Amnestys Årsrapport för 2010. Som vanligt är det ett skakande dokument över hur människovärdet ständigt devalveras i vår värld, enligt rapporten förekommer bland annat: – Tortyr och annan grov misshandel i minst 98 länder – Olagliga inskränkningar av yttrandefriheten i minst 89 länder. – Avrättningar i 23 länder och avkunnande av dödsdomar i minst 67 länder. I år andas dock rapporten mer av optimism än på mycket länge: ”50 år har gått sedan Amnesty tände sitt ljus och riktade det mot förtrycket och idag står människorevolutionen på en historisk tröskel”, säger Amnestys generalsekreterare Salil Shetty. Det Shetty då framför allt syftar på är uppsvinget av kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden och vilka följdeffekter denna process fått – och förhoppningsvis kommer att få – över hela vår värld. Arabvärlden är kanske annars efter Berlinmurens fall den globala […] Läs mer …

Vad vilja högerkrafterna?

”Vi är vår tids nya miljöparti”, orden är den moderata partisekreteraren Sofia Arkelstens vid partiets Sverigekonferens i Karlstad förra helgen. Vid denna konferens samlades 1700 kommunpolitiker från hela landet. Här betonades tydligare än någonsin att moderaterna är ett ”samhällsbärande parti”för hela det svenska folket, och speciellt trycktes det på nödvändigheten av att man profilerar sig i miljö- och välfärdsfrågor. I linje med det uttryckte statsminister Reinfeldt – i en intervju efter sitt tal till konferensen – det som angeläget att antalet anställda i kommunerna de närmaste åren ökar med 50 000. Från att i riksdagsvalet 2006 gått fram under baneret av att vara ”det nya arbetarpartiet” och 2010 som ”det enda arbetarpartiet” försöker således moderaterna nu framställa sig som det stora miljö- och välfärdspartiet, ett parti för alla väl förankrat i politikens mittfåra. Men vad döljer sig egentligen bakom den nya fasaden? Är inte partiet längre den främsta försvararen av svärdet, tronen, altaret och penningpåsen – i ur och skur de besuttnas parti? Vid riksdagsvalet 1970 fick moderaterna för egen del vidkännas ett historiskt bottennapp när man endast lyckades erövra 11,5 procent av röstetalet. Året innan hade man sett sig nödgat, som en avspegling av den rådande tidens vänstervåg, att […] Läs mer …

Rädda Saab – ställ om produktionen!

”Festen blir kort och baksmällan tung.”, så kommenterade Socialistiska Partiets styrelse för ett drygt år sedan jublet i Trollhättan över att Victor Muller ”räddat” Saab Automobile från konkurs. Efter en månads baksmälla då Muller ljugit om företagets ekonomi och allmänt hållit en låg profil korkade han i veckan åter upp champagnen, nu med ett kinesiskt kort i rockärmen. Att Muller tidigare lyckats få fackföreningar, politiker och ”experter” att tro att ett bilföretag som tillverkar 50 000 bilar per år kan överleva i en bransch där utvecklingskostnaderna normalt läggs ut på hundratusentals exemplar är möjligen ett gott betyg åt hans säljkonst men ett underkännande av mångas kritiska tänkande. Utkastet till avtal med den lilla kinesiska biltillverkaren är en ny akt i samma spel som pågår högt över huvudet på hårt prövade arbetare och tjänstemän hos Saab, underleverantörer och de talrika arbetsplatser som direkt eller indirekt är beroende av biltillverkningen. För en gångs skull går det att hålla med en borgerlig minister när Maud Olofssons sammanfattar regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.”, för en regering som anser att marknaden har svaret på alla frågor kan faktiskt inte göra något annat än just det den svenska […] Läs mer …

”Ett socialdemokratins efterkrisprogram”


Alliansregeringens nyligen offentliggjorda vårbudget var tämligen fri från sensationer. Ministären Reinfeldt traskar vidare på den tydligt markerade systemskiftesvägen; med mer av skattesänkningar, avregleringar och relativ bantning av den offentliga sektorn. Från och med nästa år ska ett femte jobbskatteavdrag sjösättas och brytpunkten för att betala statlig skatt höjas. Vår gemensamma välfärd kommer att få än mindre svängrum. Fram till år 2015 är det meningen att de offentliga utgifternas andel av BNP ska reduceras från 51 till 46 procent, vilket i reda pengar handlar om över 200 miljarder. Istället för att satsa på nyttigheter och nödvändigheter som vård, skola, omsorg och klimatomställning väljer alliansregeringen att ytterligare sänka skatter och betala av över 500 miljarder på en statsskuld som bara existerar på papperet (statens finansiella tillgångar är större än dess skulder). Från oppositionen hör vi samma melodi som från finansdepartementet, om än i en något annan tonart. Socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Tommy Waidelich, deklarerar att även en röd-grön regering hade sänkt skatter, om än inte lika drastiskt och med en annan fördelningsmässig profil. Inte heller från oppositionens sida läggs det fram några förslag om rejäla satsningar. Istället för en planmässig utbyggnad med fasta jobb i den så länge eftersatta offentliga sektorn förespråkar paret […] Läs mer …

Kamp för människovärdet – Stöd påskuppropet!


Det nya sjukförsäkringssystemet sjösattes den 1 juli 2008. Beslutet manglades fram i rask takt, tid för offentlig utredning och en ordentlig remissrunda fanns inte. Det vi fick var bedömning mot en fiktiv arbetsmarknad vid prövning av rätt till sjukpenning, sänkt ersättning efter en viss tid och en spark i baken ut från försäkringen vid en bortre gräns. Fram till ett halvår före riksdagsvalet 2010 sågs sjukförsäkringen som den borgerliga alliansens absolut svagaste kort. Den nyliberala offensiven hade i grunden inte förändrat en mycket bred folklig uppslutning bakom en offentlig och trygg sjukförsäkring. De rödgrönas övertag i opinionsundersökningarna rasade dock månaderna innan valet på ett för statsvetare helt obegripligt sätt. Oförmågan att föra fram ett genomgripande alternativ till alliansens politik anser vi socialister vara den främsta anledningen till valförlusten. Efter valet tog Ulf Kristersson över som socialförsäkringsminister och möttes inledningsvis med viss respekt. ”Försäkringskassan ska inte kritiseras för det som regering och riksdag beslutar och jag ska inte yttra mig i enskilda ärenden som myndigheten prövar”, sa Kristersson som, även lovade att se över lagstiftningen. Under tiden har de nya reglerna drabbat fler och fler. Sjukskrivna som slagit i taket för max antal dagar med sjukpenning har överförts till Arbetsförmedlingen för […] Läs mer …

Sluta drömma! Finn nya stigar


Förhoppningen hos många inom den socialdemokratiska apparaten att partiets kris skulle kunna avhjälpas med valet av ny partiledare har kommit på skam. Ja, själva valproceduren blev en obarmhärtig uppvisning av hur långt förfallet gått inom “arbetarrörelsen”. Den socialistiska arbetarrörelsen föddes som en demokratisk samhällsomvandlare. Inte bara klassamhället skulle demokratiseras och ersättas, de egna organisationerna var folkrörelser som skulle styras demokratiskt av medlemmarna. Underdånighet inför auktoriteter, som var klassamhällets signum, var oförenligt med arbetarrörelsens ideal. I år kunde vi tvärtom se hur man desperat sökte efter LEDAREN, den person som kunde peka med hela handen och återge den socialdemokratiska apparaten (och dess företrädare) den centrala rollen i det politiska livet. Vilken politik som denne frälsare förde fram skulle man bli varse när han/hon efter sitt tillträde i ett linjetal inför förväntansfulla kongressdelegater lade fast kursen. Ett ledarideal så långt från arbetarrörelsens ursprungliga, då “ledare” innebar att man var en vald ledare med uppgift att vara ett språkrör för medlemmarnas vilja. Det ledarideal som nu manifesteras är hämtat från näringsliv och amerikansk toppolitik, ledaren som den som får människorna att följa – “leadership” som det heter inom dessa kretsar. Om valproceduren blottlade socialdemokratins interndemokratiska förfall så hade ju Mona Sahlins “avskedstal” blottlagt […] Läs mer …

Borgerlig cynism i ny bokutredning


Den borgerliga regeringen har nyligen tillsatt en bokutredning för att undersöka litteraturens ställning i dagens Sverige. Regeringen säger sig oroas av sjunkande läsförståelse bland barn och unga. I ett särskilt direktiv har en kommitté fått i uppgift att bland annat undersöka litteraturens ställning i skolan, bok- och tidskriftsmarknaden samt läsfrämjande insatser. Kommittén ska lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas med målsättningen att öka läsandet och tillhandahålla ett varierat utbud av kvalitetslitteratur. Utredningen tar sin utgångspunkt i den så kallade PISA- undersökningen, som visar på en negativ tendens i läsförståelse, läsning och intresse för litteratur bland barn och unga. Skillnaderna är fortsatt stora mellan olika grupper. Kvinnor läser mer än män, högutbildade mer än lågutbildade, medan en allt större grupp inte läser alls. Nästan en femtedel av de svenska eleverna kan inte ta till sig innehållet i en text. Andelen avancerade läsare minskar och pojkar, i synnerhet de svagpresterande, har tappat mest i läsförståelse. I direktivet tar man också fasta på att antalet bibliotekslån minskar och att endast två tredjedelar av skolenheterna har någon form av skolbibliotek. Enligt kommittén finns det en tendens till likriktning i bokförsäljningen, med koncentration till ett antal storsäljande titlar som ges ut av ett […] Läs mer …

JAS-vägen till helvetet


Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Sällan har väl det gamla talesättet varit mer träffande. I en ”nationell enighet” utan motstycke firar nu svenska NATO-vänner julafton medan JAS-industrin får testa sin exportprodukt i skarpt läge. Att Gripenplanens insats över Libyen främst har politisk och inte militär betydelse står klart för alla bedömare. Att det inte handlar om den libyska revolutionen utan om stormaktspolitik borde vara lika uppenbart. Svenska folket ska vänjas in på ytterligare en nivå av militärt NATO-deltagande. Kaoset i vänstern signalerar att ännu en check point bort från den forna neutralitetspolitiken passeras. Nya perspektiv bryter fram och stridslinjer dras upp. Radikala internationalister finner sig omklappade av bombliberaler. Antiimperialister anklagas för att svika revolutionen. Allt medan den nuvarande världsordningens makthavare och Khadaffis kontrarevolution omvandlar den folkliga resningen till en bricka stormaktsspelet. När stridsröken skingras kommer mycket att vara förändrat. Oppositionen i Libyen kan ha förvandlats till västs marionetter. Radikaler till ”ockupationsvänster”. Och det svenska samhället till en banal NATO-kugge utan inskränkningar. Låt oss kämpa för att en självständig, revolutionär och antimilitaristisk socialism överlever även in i den tidsåldern. Läs mer …

Ska valet av Juholt bryta isen?


”Steget lite grand åt vänster var snarast en normaliserande placering i mitten.” Den socialdemokratiske vänsterdebattören Daniel Suhonen bedömer valet av den nye s-ledaren Håkan Juholt men tillfogar en lättad utandning: ”Han gav rörelsen hoppet tillbaka”. Jo, så illa ute är arbetarrörelsen och det svenska samhället. Juholt – med Suhonens ord en ”mittens man” – som troget följt årtiondets vandring högerut ses som en förlossare från vänster och hopplös marknadsfiende från borgerliga media. I dagens Sverige räcker det med en antydan av kritik mot avreglerade elmarknader och barnfattigdom för att väcka både hopp och motvilja. Det säger något om hur långt vi pressats tillbaka, hur solidariska och demokratiska ideal ödelagts, hur anpasslingar och medlöpare tillåtits dominera. Valet av Juholt är tyvärr inte resultatet av en aktiv revolt mot 2000-talets kapitalistiska ödeläggelse utan snarare uttryck för en växande misstro – och en svag reflex, inte bara av s-nederlaget 2010 utan också av nyliberalismens kontinentala europeiska kollaps. Att finanskraschen 2008 inte utgjorde något tillfälligt tjall på linjen framstår idag med förödande tydlighet för miljontals européer – för att inte tala om amerikaner. De finansiella systemen darrar på randen till nya kriser. Hela statsfinanser hotas av bankrutt. Europa kokar av folkliga protester när miljoner […] Läs mer …

I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism


I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk. På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”. Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester. Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller. Den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den – den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck. Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till imperialismens krig mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Gång på gång […] Läs mer …