Nej till flygförbudszon över Libyen!


När detta skrivs (tisdag kväll) pågår striderna i Libyen mellan rebellstyrkorna och Khadaffis trupper med oförminskad kraft. Samtidigt möts utrikesministrarna i G8 i Paris för att rådgöra om ett eventuellt ingripande. Från EU, USA och delar av arabvärlden har röster höjts för någon form av aktion i Libyen till stöd för den kämpande oppositionen – en ”humanitär intervention”. I första hand handlar det om att en så kallad No-fly zone, flygförbudszon, inrättas i landet. En sådan upprättades exempelvis i Irak 1992, dock utan FN-mandat. Att den tongivande delen av den libyiska oppositionen själv lyft fram kravet har nu gett det en extra legitimitet. Kravet förs också fram av politiska aktörer i Sverige, exempelvis arbetar Vänsterpartiet för ”en flygförbudszon över Libyen med ett tydligt FN-mandat”. Kravet kan tyckas fullt berättigat idag, när Khadaffis yrkesarmé och legoknektar trycker tillbaka motståndet. Striderna böljar fram och tillbaka i de libyiska kuststäderna, och sjukhusen fylls med revolutionsoffer. Mot Khadaffis relativt välutrustade och professionella styrkor tycks nu allt oftare revoltörernas blandade frivilligarmé dra det kortaste strået. En flygförbudszon är dock inte bara en formalitet, att dra några streck över en karta. För att den ska fungera praktiskt måste man slå ut det libyiska luftvärnet, flygplatser, depåer […] Läs mer …

Castro och Chavez har fel


I slutet av februari deklarerade Venezuelas president Hugo Chavez sitt stöd till Khadaffiregeringen i Libyen. Någon dag tidigare hade Kubas förre president Fidel Castro i en av sina ”reflektioner” pekat på faran av en nära förestående, NATO-organiserad, militär intervention i Libyen. Av Castro uppmanas vi att förbereda breda protestdemonstrationer mot en kommande USA-ledd invasion, som kan inledas om ”några timmar eller några dagar”. Däremot ska vi avvakta ytterligare ”information” innan vi protesterar mot Khadaffis pågående massaker av landets upproriska befolkning. Detta är en helt felaktig inställning! USAs regering och dess allierade i EU förbereder uppenbarligen ett militärt ingripande i Libyen under förevändning att hindra en ”humanitär katastrof”. Självklart ska vi framhålla de verkliga humanitära katastrofer, som krigen i Afghanistan och Irak har inneburit. Men vi kan inte stoppa en imperialistisk intervention genom att förhålla oss passiva eller stödja en diktator, som med tung artilleribeskjutning och bombflyg angriper det egna landets befolkning. Bästa sättet att motverka de kapitalistiska regeringarnas militära planer är att ge allt stöd till den inledda folkliga revolutionen mot Khadaffi. Ett störtande av diktatorn och hans korrupta regim skulle beröva imperialismen dess viktigaste politiska argument för massiva bombningar och en Irakliknande invasion. Castro antyder att det är imperialismen […] Läs mer …

Socialdemokraterna: Kris utan lösning


Fem månader efter socialdemokraternas katastrofval och med mindre än två kvar till extrakongressen tyder inte mycket på att en lösning av partiets kris är i sikte. Men så är inte heller dilemmat en fråga om formuleringskonst eller ordförandeprofil, orsaken sitter mycket djupare än så. Efterkrigstidens trygga socialdemokratiska maktinnehav var ett resultat av både ekonomisk stabilitet och en folkrörelseförankring som ännu var relativt stark, om än toppstyrd och byråkratisk. Politikens kärna var ändå det som den gamle finansministern Gunnar Sträng formulerade: ”Vad som är bra för storföretagen är bra för samhället och löntagarna.” När så vinden vände och den ”krisfria kapitalismen” återgick till sin normala skepnad fanns inget annat på dagordningen än den så kallade Tredje väg som man slog in på under 1980-talet, nyliberalism i socialdemokratisk skepnad, en praktik som över tiden på ett genomgripande sätt förändrat partiet som blivit allt mindre av folkrörelseparti och alltmer av politisk apparat. Hur djupt ledningen vuxit samman med den borgerliga eliten avspeglades nyligen in en intervju med den gamle SSU-ordföranden, ministern och tidigare partiledarkandidaten Jan Nygren, som förklarade svårigheten med att hitta lämpliga ledare med att villkoren var så mycket bättre i näringslivet. Han menade då givetvis jobb som hans egna, när han […] Läs mer …

Allt stöd till den egyptiska revolutionen!


”Mubarak ditt flyg till Saudi-Arabien väntar på dig”. Miljoner demonstranter skanderar nu dessa ord på gator och torg i Egyptens större städer, trötta på diktatur, korruption, massarbetslöshet och milsvida sociala klyftor. Likt revolutionens stormsvalor är ungdomsgenerationen navet i de rådande protestyttringarna. Det är inte förvånande i ett land där majoriteten av befolkningen är under 30 år. Egypten har dessutom en välutbildad yngre befolkning. Varje år sprutar landets lärosäten ut tiotusentals nya akademiker, men det är till en verklighet som inte har mycket att erbjuda i form av anställningar och en trygg social vardag. Att demokratikraven nu reses höga över hela arabvärlden är inte heller förvånande. Av Arabförbundets 22 medlemmar är det under det senaste decenniet endast två som hållit några fria val värt namnet: Libanon och Palestina. Arabvärlden har, trots stora omvärldsförändringar, bibehållit sin ålderdomliga mix av shejkdömen och auktoritära despotier. Det folkliga missnöjet har dock alltmer stegrats. Liberala debattörer har en tendens att se denna brist på demokrati som ett specifikt förklenande arabiskt karaktärsdrag. Ingenting kan dock vara mer missvisande. Roten till arabvärldens demokratiunderskott är i själva verket att västvärldens imperialistmakter gett ett massivt stöd till en mängd diktaturer och motarbetat folkliga demokratisträvanden – och då ytterst med syftet […] Läs mer …

”Giftpiller” mot privatiseringar


”Telia lamslås!” ”Hårt slag för alla småsparare!” ”Ett riktigt giftpiller.” Sällan har väl det snöda klassintresset demonstrerats i gällare tonläge. Riksdagsmotionen från socialdemokraterna och Miljöpartiet från oktober 2010 om att stoppa vidare privatisering av Vattenfall, Posten, Telia och det statliga bolåneinstitutet SBAB, fick i dagarna det borgerliga etablissemanget att gå i taket. Det vill säga när det stod klart att motionen kan få majoritet i riksdagen. Gällast var i vanlig ordning marknadsfundamentalisterna på Dagens Nyheter, kränkta av oförskämdheten i att ens ställa förslaget. Med stoppmotionen ”går staten miste om mångmiljardintäkter”, rasade bladet, noga med att förtiga de väldiga vinstbelopp som flera av bolagen årligen tillför statskassan. Och Telia Soneras ”alla småägare” och småsparare i Sverigefonder! Genom att ”bakbinda” företagets ledning och styrelse riskerar ”eventuella strukturaffärer med utländska företag” att försvåras och bolaget rasa på börsen, ömkade kommentarerna. Att denna medömkan med rikets småsparare under tider av spekulationskaruseller, rikskapitalism och finanskris annars är obefintlig hindrar förstås inte den liberala upprördheten. Privatisering av lönsamma statliga bolag handlar helt frankt om klassintresse förklätt till ideologi. Genom privatiseringarna öppnas investerings- och vinstmöjligheter för de samhällsskikt som har kapital att satsa och förmera. Det är dessa samhällseliter som bär upp borgerlighetens politiska partier och uttrycker […] Läs mer …

En härlig doft av revolution


Den in till märgen korrumperade diktatorn Ben Ali har drivits på flykten av ett folk i uppror. Hans familj hade plundrat nationen in på bara benen och samlat på sig makt över landets ekonomi samtidigt som hundratusentals välutbildade ungdomar tvingades till arbetslöshet eller ambulerande småjobb. Nu är han borta. Socialistiska Partiet hyllar den tunisiska ungdomen och den arbetande befolkningen som visat att även en till synes orubblig diktatur kan störtas när ett beslutsamt folk reser sig. För första gången har de förtryckta klasserna i ett arabiskt land gjort uppror och kastat av sig en förtryckarregim. Nu darrar regionens envåldshärskare, militärjuntor, monarker och oljeprinsar inför tanken att doften från den tunisiska revolutionen ska sprida sig. Det är en ännu ofullbordad revolution som tar sina första steg mot frihet. Efter femtiofem år av envälde och diktatur är den organiserade politiska oppositionen liten och svag. Det öppnar vägen för medlemmar ur den härskande klassen och dess representanter i diktatorns politiska arm RCD–Konstitutionella demokratiska församlingen, att behålla makten i det existerande parlamentet. Socialistiska Partiet menar att inget förtroende kan ges de hantlangare till Ben Ali som nu utser sig själva till interimspresident och premiärminister och som kallar till bildande av en regering styrd av […] Läs mer …

Svältkapitalismen


– Vi kan inte längre vänta oss att saker snart kommer att återgå till det normala, för i en värld med snabba klimatförändringar finns ingen norm att återvända till. De senaste veckornas sociala oro är bara en början. Larmet från den amerikanske miljövetaren och grundaren av Worldwatch Institute, Lester Brown, säger något om vidden av vad matprisrevolterna i Nordafrika representerar. Efter prischockerna och svältåret under finanskrisens 2008 har de kombinerade effekterna av kapitalistisk vinstjakt och klimatkris slagit igenom globalt. Priserna på spannmål, matolja, fett, socker och viktiga baslivsmedel genomgår extrema marknadskast i takt med skörderesultat, efterfrågan och ren spekulation. När lager, hushållning och långsiktig planering avlägsnats i avregleringarnas tidsålder finns inga buffertar mot våldsamma marknadsmekanismer. Fjolårets missväxt i torkans Ryssland, Ukraina och Kazakstan, länder som står för en fjärdedel av jordens spannmålsproduktion, tillsammans med översvämningar i amerikanska mellanvästern och längs Indus och Ganges – har medfört väldiga produktionsbortfall. Samtidigt ställs växande jordbruksarealer om till produktion av etanol för fordonsbränsle när den internationella bilindustrin försöker slinka förbi kritiken mot fossila bränslen. I USA gick mer än en fjärdedel av fjolårets spannmålsskörd, 119 miljoner ton, till etanolframställning – en mängd som hade kunnat föda 350 miljoner människor i ett år. Flykten från […] Läs mer …

”Strålande tider stundar”


Är det tomteglöggen – eller bara en släng av fartblindhet från den svenska högerns valtriumf 2010? Borgerlighetens ledande tidningsdrake har under jul- och nyårshelgen formligen vältrat sig i självgodhet. ”Strålande tider stundar”, utbrister börskrönikören. ”Det blir ett gott 2011 för Sverige”, utlovar riksbankschefen. ”Ljusa utsikter”, ”Sverige växlar upp igen”, ”Välkommen till fondparadiset”! Rubriksättarna vet knappt till sig och toppar inför nyåret med löftet att katastrofernas 2010 åtföljs av ”Goda nyheter”, ja rentav ”Början till en bättre värld”. ”Yra av framgång”, löd ett berömt yttrande av Josef Stalin under den stora tvångskollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket 1930 – alltmedan den kulturella eliten mobiliserades för att besjunga och smycka ut den stora triumfen. ”Livet håller på att bli bättre och lyckligare”, summerade den nye tsaren några år senare när den stora terrorn rullat igång. Kanske är det ingen slump att liberalernas frenetiska lyckobudskap numera för tankarna till despotins tidevarv och Orwellskt nyspråk. Den ekonomiska och sociala elitens värld liknar alltmer ett globalt gated community där några hundra miljoner bättre lottade åtnjuter livets goda i lä från folkmiljardernas levnadsvillkor. I skydd av den nya världsordningens globala militära vaktstyrkor och övervakningssystem rabblar de sitt mantra om världens förträfflighet. Det är när illusionen hotas tonläget […] Läs mer …